Patrik Lundberg möter våren utan att sakna någonting. Men någonstans på vägen från barnhemmet i Sydkorea har han förlorat sig själv.
Det började och slutade någon i mitten av mars, samma vecka som jag för första gången bröt en deadline. Samma vecka som jag köpte en emaljerad gjutjärnsgryta för 1 699 kronor.
Det var inte första gången jag svek en redaktör eller köpte något dyrt, men det var första gången jag såg mig i spegeln på 18 år.
Vad strävar jag mot? Varför lovar jag allt, men uppfyller inget? Och varför har jag fått intressen jag en gång har föraktat?
För 18 år sedan var jag tio. Pappa hade lämnat familjen och kvar var min mamma, min syster och en halvtidslön. Det var då jag lovade mig själv att göra en klassresa, att vägra sälla mig till trashankarna i parken.
Samtidigt levde jag med tacksamhet inför det faktum att jag inte blev kvar och svalt ihjäl på barnhemmet i Sydkorea. Är det därför jag tvingade mig själv att vara alla till lags för att inte riskera att bli övergiven igen?
Kanske var det sviterna av att växa upp som enda pojke i familjen? Att leta manliga förebilder i omklädningsrummet, att kalla andra för bög för jag trodde att det skulle frigöra mig från anklagelser om detsamma.
Forskarna kallar det för intersektionalitet – när olika former av diskriminerande maktordningar samverkar.
Om hur klass-, köns- och rasförtryck tillsammans trycker ihop en androgyn och diasporaskadad arbetarpojke till ett litet kvalster, men som i stället förvandlade mig till en maskin utan känslor som lyckades med allt för att inte ge plågoandarna rätt.
I högen av kuvert ligger deklarationen som vittnar om en årslön tvåhundratusen kronor högre än föregående år.
I mejlkorgen, tio brev från redaktören som undrar varför jag inte har skickat in min ideella text.
Jag sitter i köket, med min emaljerade gjutjärnsgryta strax till höger om diskbänken, och undrar om det var så här jag ville bli. En medelklassidiot som trånar efter nästa säsong av Solsidan, eller en flickvän som ser ut som Mickan.
Är det nu jag ska bli förlåten, när jag blottar strupen och skyller mina tillkortakommanden på min uppväxt?
Fan heller. Livet förändras och det måste jag också göra. Jag kan, men jag gör inte det och jag vet inte varför.
Jag föraktar mig själv. Jag hatar den jag har blivit. Jag fick allt jag drömde om, men jag vet inte längre vem jag är.
Nu går jag ut i solen utan att sakna något.
Kom hämta mig här dör jag säkert.
