Alla studenttraditioner är inte dåliga. Men många av dem har starka inslag av sexism, homofobi och rasism och upprätthåller hierarkier långt utanför universitetet. Det skriver den queerfeministiskt-engagerade studenten Malou Zilliacus.
”Så har det alltid varit.” Traditioner betyder överlämningar, något att tradera vidare till en ny generation eller grupp människor. Studenttraditioner innebär således olika sociala eller kulturella koder, regelverk som fortsätter att finnas och frodas utan att en diktatorisk makt behöver närvara som påtryckande faktor.
Problemet är att de är mycket nära besläktade med normer, makt och tolkningsföreträde. Mycket kan sägas om traditioner, men att de flesta upprätthåller snarare än uppluckrar hierarkiska normer kring bland annat könsidentitet, könsuttryck, heterosexualitet, funktionsfullkomlighet, vithet och medel/överklasstillhörighet – det är svårt att förneka.
Få skulle i dag förespråka traditionen att endast män ska få studera. Men ännu färre yttrar sig till exempel om att AF-borgen är en högst otillgänglig byggnad.
För att vara förtroendevald i Akademiska föreningen eller aktiv i vissa utskott – eller Lundagård – måste du kunna gå i trappor. Att kunna delta i en intensiv repperiod kräver att du inte har behov av ett arbetes månadslön, liksom att ha strikta klädkoder på en dyr bal gallrar ut folk med en viss plånbokstjocklek.
Att dessa klädkoder oftast även könas enligt antaget könsorgan och att tal och bordsplacering följer samma könsbinära människosyn och därpå följande attraktionsschema är unket.
Att hävda att det per definition är roligt med män i klänning eller uppträda med skokräm i ansiktet och fjädrar på huvudet är att uppmuntra och bekräfta transfobi och rasism, något som inte borde gå obemärkt i en stor organisation som Studentlund.
”Kränkande” är inte ett begrepp fritt från värdeladdning, lika lite som ”humor” är det. Att hänvisa till en spexensembles åsikter om könsseparatism är som att enbart höra den åtalade i en rättegång.
Könsseparatistiska spex är överlag problematiska: är transkillar välkomna i Lundaspexarna, om de nu skulle komma på tanken att söka sig dit?
Cis-normen är ett outtalat (omedvetet?) krav för skådespelare i de flesta föreställningsinriktade utskott. (En cis-person är, väldigt förenklat, den som inte är en transperson. Alltså en person vars biologiska kön, juridiska kön och könsidentitet hänger ihop enligt normen.)
Att mena att de som störs inte måste besöka baler eller gå på spex är att vifta bort dessa tillställningars symboliska betydelse i Lunds (universitets) profilering utåt.
Detta är att förbise att de signaler dessa sexistiska och homofoba budskap indirekt påverkar även de studenter som hållit sig ifrån dem.
”Det problemet har inte vi, här är alla nöjda” är inte ett motargument, snarare en replik som bevisar tesen om ryggdunkande homogenitet. Flera av AF:s utskott praktiserar nepotism: föregående förman – observera titeln – utser nästa förman utan utskottsintern röstning.
Detta säkerställer att inga kritiska röster höjs och klingar illa med det allmänna stoltsvenska demokratiomfamnandet.
Jag är för vissa studenttraditioner. Jag tycker om att det finns kårer som säkrar studentinflytandet och utskott som bedriver verksamhet för, av och med studenter.
Men jag tycker inte om att vi ser traditioner som fristående från normer och ojämlikhet eller Studentlund som fristående från universitetet och dess icke-diskrimineringskrav.
Det är tydligt att de hierarkier som produceras under studietiden fortlever även efter den: att brödraskapen och heteroförväntningarna ger vissa en snabbare karriär. En tradition utan normkritik är en tråkig tradition.
Malou Zilliacus
