Utbildning är bra – så långt är alla med. Men politiker och akademiker lägger för det mesta olika innebörd i ordet.
Det klassiska bildningsidealet passar inte längre för ett universitet som ska spotta ur sig entreprenörer i rask takt. Men vilka blir konsekvenserna?
Under de senaste riksdagsvalen har utbildningen gått från doldis till nyckelfråga. Ungdomen är som bekant vår framtid, och vad vore ungdomen utan utbildning?
Regeringen Reinfeldt vill stöpa om skolan i grunden: utbildning ska ge mätbara resultat, vilket i praktiken innebär ekonomisk tillväxt. Som ett led i detta ges humanioran allt mindre utrymme, till förmån för naturvetenskap, teknik och ekonomi. Kan det inte mätas finns det inte.
Omdaningen är naturligtvis inte utan sina kritiker. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman kom i början av året ut med den polemiska boken Hets!, där han slår ett slag för det klassiska bildningsidealet.
Men det är inte skolastikens trivium och quadrivium som Liedman blickar tillbaka mot, och inte heller rör det sig uteslutande om humaniora. Istället är det kritiskt tänkande och ifrågasättande som sätts i fokus. Bildning är kunskap som är betydelsefull för oss. Närmre en definition än så kommer han inte, men klart står åtminstone att regeringen inte levererar.
Problemen som Liedman identifierar är många. Till att börja med: fixeringen vid betyg och andra ”pseudokvantiteter”. Så fort vi kan mäta något är det lätt att stirra sig blind på siffran, och inte fråga sig hur relevant det uppmätta egentligen är.
Att uteslutande fokusera på anställningsbarhet är regeringens andra stora utbildningspolitiska synd. Nyfikenhetsdödaren ”kommer det här på tentan?” sprider sig till allt fler föreläsningssalar snabbare än Jan Björklund hinner säga ”klassresan börjar i klassrummet.”
Men det finns något velande i Liedmans kritik. Betyg är farligt, men vi måste ha någon urvalsmekanism. Entreprenörskap är fult, men samtidigt behöver vi studenter med driv och nytänk. Humanioran måste få ta mer plats – men hur mycket? Konkreta förslag på alternativ är det dåligt ställt med.
– Vi måste ha mer reell frihet i högskolan. Man måste få tid att fullfölja sina projekt och fördjupa sig i sina intressen, säger han till Lundagård, utan att specificera hur detta ska uppnås.
Däremot är han övertygad om att följderna av högskolepolitiken blir negativa för oss alla. Förutom att våra liv blir tråkigare tror Sven-Eric Liedman att det även är kontraproduktivt rent ekonomiskt.
Men om kritiskt tänkande och nyfikenhet nu är så bra, borde inte även näringslivet ha insett det? Varför finns det inte fler företagsledare med examen i litteraturvetenskap eller filosofi? Dessa naturliga följdfrågor lyser med sin frånvaro i boken.
Vad innebär då den bildning som Liedman menar går förlorad? Mycket av det vi lägger i begreppet har sin grund i den tyska universitetsreformatorn Wilhelm von Humboldt.
För Humboldt skulle universitetsupplevelsen vara en intellektuell upptäcktsfärd: fria från omvärldens kortsiktiga och krassa krav på tillämpbarhet skulle studenterna själva få välja vad de ville fördjupa sig i. Att de förr eller senare skulle bli tvungna att lämna den akademiska världen och ge sig ut i arbete var mest ett nödvändigt ont.
Detta kan tyckas hopplöst verklighetsfrånvänt, men kanske sätter det ändå fingret på något som går förlorat i ett alltför yrkesinriktat universitet: nyfikenheten. Om tentapluggandet hamnar i fokus blir en universitetsexamen bara ett intyg på att man kan skriva prov, snarare än på att man faktiskt kan någonting.
Samtidigt är det lätt att glömma att universitetsvärlden på Humboldts tid såg mycket annorlunda ut jämfört med i dag. Att studera vidare var förunnat det försvinnande fåtal som redan hade det gott ställt ekonomiskt. Så sent som 1950 fanns det inte ens 20 000 studenter vid svenska universitet och högskolor – år 2009 var motsvarande siffra över 360 000. Tar man hänsyn till befolkningsökningen blir det fortfarande mer än en tiofaldig uppgång.
Är Humboldts tankar ännu giltiga i ett samhälle som uppmanar oss att lämna universitetet så fort som möjligt? Sven-Eric Liedman tvekar inte:
– Du får ett mycket rikare och intressantare liv om du blir bildad, säger han.
För många stämmer detta säkert. Men för alla? Om du bara vill ta examen och ge dig ut och tjäna pengar, utan att behöva befatta dig med ord som postkolonialism, diskursanalys, eller deontologi – varför ska du inte få göra det?
Kanske är det så att vi ofta inte vet vad som är bäst för oss: om vi bara fick chansen skulle vi kasta oss in i en passionerad kunskapsjakt utan att titta tillbaka.
På sina håll i landet vill man ge oss just den chansen. Vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping ger man den populära kursen ”Core curriculum – en bildningsresa”, och vid Högskolan i Gotland har man ett helt program inspirerat av den amerikanska ”liberal arts”-modellen.
Lund ansluter trevande med en vetenskaplig grundkurs och romanläsning för läkarstudenter. Om detta är starten på en bildningsrevolution eller blott en parentes återstår att se.
Om bildningsbegreppet åter ska bli relevant måste först och främst humanioran avsäga sig sin ensamrätt till ordet. För de flesta av oss är också livet för kort för att lära sig latin eller klassisk grekiska. Och att känna till den eller den författaren handlar kanske mer om att signalera att man tillhör en viss samhällsgrupp än något annat.
Bildning handlar inte om att sitta och filosofera med pipa på kammaren, utan om att förstå sin omvärld med hjälp av nyfikenhet och kritiskt tänkande.
Kanske kan Sven-Eric Liedman och Jan Björklund enas om åtminstone detta?
