Hotar troende fortfarande akademins grundvalar, eller slåss förnuftets riddare mot spöken? Få ämnen väcker så mycket känslor som religion.
– Jag blir så trött. Det är samma nidbilder hela tiden från den sidan, säger Elisabeth Gerle som är knuten till Svenska kyrkan och professor i etik vid Stockholms universitet.
Hon har precis suttit i en debatt på café Athen i AF-borgen. Under kvällen har hon fått sin tro jämförd med ett barns tro på jultomten, och fått sin syn på religion kallad för en omvändelse under galgen.
Frågan som diskuteras under kvällen handlade om ifall det tas för stor hänsyn till religiösa krafter i samhället i dag. De som ansåg detta var filosofiprofessorn Per Baunh och kulturjournalisten Dilsa Demirbag-Sten, som hävdar att rädsla för att trampa på ömma religiösa tår riskerar att begränsa yttrandefriheten. I deras gemensamma bok Till frihetens försvar kritiserar de hur vedertagna trosuppfattningar uppfattas som djupare än andra idéer och behandlas med silkesvantar.
Elisabeth Gerle är inbjuden för att hon företräder en annan åsikt. I en mycket uppmärksammad bok, Farlig förenkling – religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanister, formulerade hon en tes som går ut på att stora delar av den intellektuella och vetenskapliga debatten tenderar att generalisera religion och tro till dess mest fundamentalistiska företrädare.
– Universitetet är inte ett undantag, snarare tvärtom. I vissas ögon verkar det som att man förlorar sin vetenskaplighet ifall man bär på en personlig tro, säger hon och blickar uppemot Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten som står kvar i strålkastarens sken och lockar till sig betydligt fler frågvisa ur publiken.
Diskussionen som rör religion och tro har de senaste åren varit het. Ett exempel är Sydsvenskans följetong efter en artikel av Per Wirtén som kritiserade just Till frihetens försvar för att argumentera för ett förtryckande normsekulärt samhälle. Ett annat exempel är följderna av Humanisternas kampanj Gud finns nog inte som ville belysa det ologiska i att tro på en gud.
Det är ingen hemlighet att det på vissa håll i den akademiska världen råder en uppfattning om att det är svårt att kombinera en vetenskaplig uppfattning och en religiös tro. Tvärtom är det förmodligen här konflikten har sitt epicentrum. När tidningen Lundagård hösten 2008 träffar tre studenter med en kristen tro inför en intervju är vinkeln självklar; Naturvetare och troende, samtidigt! Hur är det möjligt?
Kanske är det inte så underligt. År 1949 gavs boken Tro och vetande ut, skriven av Uppsalafilosofen Ingemar Hedenius. Detta kom att bli startskottet för en omdaning i svenskt utbildningsväsende.
Kritiken i boken riktade sig mot kyrkans ställning i samhället och ledde till en av de största kulturdebatterna som utspelats i Sverige. Enligt Hedenius var religion, och kristendomen i synnerhet, förnuftsvidrig.
Teologi var således en kvasivetenskap och hade inget på universitetet att göra. Debatten var en starkt bidragande orsak till en kraftig sekularisering i det svenska samhället, och på universitetet stärkte det positivistiska vetenskapsidealet sitt grepp. Att tänkandet bara ska grunda sig på fakta är normer som förstärktes av Hedenius, vars ande fortfarande är stark inom akademin.
Konflikten mellan religion och vetenskap kan upplevas självklar sedd ur ett historiskt perspektiv. Vi har alla fått lära oss berättelserna om hur stora vetenskapliga upptäckter gjorda av Kopernikus, Galilei och Darwin motarbetades av kyrkliga institutioner till en grad som ter sig nästintill humoristisk i dag.
Det är en historiebeskrivning som doktoranden Martin Lembke menar i stor grad har bidragit till dagens syn på kristendom. Själv forskar han inom naturlig teologi, metafysik och epistemologi, och skriver på en avhandling där han försöker bevisa Guds existens. Han menar att grunden till konflikten ligger i sanningsanspråket.
– Det är klart att de religiösa institutionerna har sig själva att skylla för att de har en stark framtoning av antivetenskap. När religiösa trosföreställningar blev utmanade av vetenskapliga föreställningar valde de huvudsakligen att gå i konflikt snarare än att omtolka sina egna dogmer, säger han.
Konflikten gällde, då som nu, sanningsägandet. Generellt kan man säga att den auktoritet som kyrkan innehade övertogs av det vetenskapliga, och att det är försvaret av denna ställning som nu äger rum. Men ska man tro Elisabeth Gerles tes tenderar argument riktade mot religion att främst tala om en förenklad grupp, å ena sidan högljudd och fanatisk, men samtidigt liten.
– En tro är något som måste respekteras, men varken mer eller mindre än någon annan åsikt, säger Sverker Johansson, ställföreträdande vd för Jönköpings högskola och lektor i fysik. Han är också kontaktperson för frågor kring religion för föreningen Vetenskap och folkbildning.
– Det finns ingen anledning att generalisera troende som antivetenskapliga, och det finns säkert exempel på många religiösa som bedrivit god forskning. Men det är alltid farligt med vetenskap som går ut på att bevisa en redan bestämd uppfattning om vad som är sant, säger han. Han tillägger att han tycker sig finna sådana tendenser på andra akademiska områden och lyfter fram genusvetenskap som exempel.
Den kristna psykologistudenten Jaanus Teose tycker dock att det är beklagligt att en personlig tro i sig leder till ett misstänkliggörande av ens vetenskapliga förmågor. Själv ser han ingen konflikt i att bedriva studier efter vetenskapliga normen och samtidigt bära med sig en tro.
– För mig öppnar det upp ett djupare perspektiv. Det ger en humanistisk förståelse för människan som en meningssökande varelse som inte kan reduceras till en samling objektiva eller biologiska fakta, säger han.
För de allra flesta är det också uppenbart att religiösa argument fungerar dåligt utanför religiösa sammanhang. Därför är den seriösa vetenskapens värld också på det hela fri från metafysisk argumentation. Konsensus verkar råda om att toleransen av någon annans personliga tro är självklar så länge den inte påverkar innehållet i vetandet. Samtidigt visar spänningen i de debatter som då och då blossar upp hur känslig frågan är, och hur vaksamma vissa av förnuftets självutsedda väktare är på allt som kan tolkas som religiöst intrång.
Jaanus Teose anser att det finns en väldigt grundläggande aspekt som ofta förbises när det talas om troende.
– I debatten framställs det som att tro är en ren förnuftsfråga. Är man troende så har man helt enkelt inte förstått tillräckligt mycket. Man har inte rätt fakta, och skulle man ha det skulle man släppa sina vanföreställningar, säger Jaanus Teose och menar att man med en sådan syn också missar den samhälliga, materiella och sociala roll som religionen spelar i samhället.
Att ämnet är så känsligt har naturligtvis att göra med att det är frågor som går rakt in i folks djupaste uppfattning om sig själva. Det kan aldrig bli en ”vanlig” diskussion eftersom det råder fundamentalt delade meningar om vad som är subjektet. För vissa är det bara en felaktig åsikt som kan argumenteras emot, medan det för andra kanske är grundbulten i hela ens existens.
Vetenskap ska vara vetenskaplig efter de ideal som har arbetats fram och vara baserat på fakta. Detta är en självklarhet för de allra flesta, ateister som troende.
Men den kristna tron verkar fortfarande upplevas som ett så pass stort hot mot det vetenskapliga att en ryggmärgsreflex av misstänksamhet är nödvändig. Kanske är minnet av statskyrkan så påtagligt.
Kanske beror det på att kristendomen fortfarande har en kulturell närhet. Eller är det kanske så att situationen i USA, där den fundamentalistiska kristna högern är ett reellt problem, spiller över till vår sida av Atlanten?
I alla fall skapar tonläget ett klimat där ytterligare ett tabu skapas, och en grupp studenter får hålla tillbaka en del av sig själva i rädsla för hur de ska uppfattas.
