Varje utbränd heltidare är ett misslyckande. Att bygga studentlivet på att engagerade människor inte orkar längre än ett år är cyniskt och oprofessionellt.
För två år sedan skulle jag bli redaktör på Lundagård. Hösten innan dess hade jag med en infektion i kroppen försökt skriva en uppsats, vara ideell radiochef, läsa heltid på journalistutbildning och plugga lite franska på deltid som ”hobby”. Trots att jag bara blev tröttare och tröttare, rasade i vikt och vänner försynt undrade hur jag mådde, ville jag för allt i världen inte hoppa av tåget. Eller ens besöka en vårdcentral. Kraschen var förstås oundviklig och ytterst olämplig (tyckte jag då). En dag vaknade jag upp på en akutvårdsavdelning med slangar på mitt bröst.
Jag är naturligtvis inte ensam. Berättelserna om heltidare som dundrat in i väggen eller fått andra hälsoproblem är många. Några av dem kan du läsa i detta nummer av Lundagård. Det är inte heller ett dugg konstigt. De flesta som väljer att jobba som heltidare har ett brinnande engagemang för sin organisation. Lägg till höga ambitioner, storartade visioner, snåla resurser, bristande rutiner och det är som bäddat för en kraschlandning.
Paradoxalt nog så har många heltidares till synes outtröttliga engagemang lett till att vi har ett så starkt studentliv i dag. Förväntningar och en prestigekultur sätter oerhört stark press som gör det svårt för den ensamma heltidaren att säga ifrån. Även om många vittnar om ett jobb fyllt av glädje och stimulans, blir rädslan för att misslyckas med sitt uppdrag ofta så stor att personer ibland offrar sin egen hälsa på vägen. Varje sådant fall är ett stort misslyckande.
Och tämligen ironiskt då stressade heltidare många gånger samtidigt ska kämpa för att minska den psykiska ohälsan hos studenter.
Därför bör varje studentorganisation se till att det finns välutarbetade rutiner och kunskap som gör att det blir lätt att sätta stopp innan det går för långt. Det kan handla om att prata om var ambitionsnivån ska ligga, vilken tid man ska försöka gå hem och hur man ska agera om någon behöver vara sjukskriven en längre tid. Det handlar också om att exheltidare bör tänka en extra gång innan de genom en onödig jargong återskapar de höga kraven.
För två år sedan tyckte jag att jag inte hade kunnat få en sämre start på mitt liv som heltidare. I dag tycker jag faktiskt att jag inte hade kunnat få en bättre start – jag har lärt mig var gränsen går och har förhoppningsvis lättare att se andra som är på väg att överskrida den.
Även om jag inledde min redaktörstid med att vara sjukskriven på heltid och vägen tillbaka varken var kort eller på något sätt lätt så sitter jag här nu. Tolv kilo tyngre och något visare.
Till mina efterträdare tänker jag säga – gör ert bästa och må bra. Det räcker mer än långt.
Liselotte Olsson
Redaktör
