Efter två terminer där studenterna fått välja själva står det klart: kårerna har överlevt sin största utmaning någonsin.
Men till vilket pris?
Molnen skingrar sig och solens strålar får den gyldene inskriptionen ”Regia Academia Carolina” att blänka. Rakt nedanför, på trappan till universitetshuset, står studentlivets höjdare tillsammans med kommunens och universitetets diton och håller presskonferens.
En efter en får de micken i sin hand och alla sjunger de studentlivets lov. Tillsammans håller de upp varsin skylt med varsin siffra som bildar: 2-5-4-8-4.
– Nu har studenterna ett val, de kan välja att stå utanför. Ändå står vi starkare än någonsin.
Glädjeyttringarna över Studentlunds medlemssiffror ekar ut över universitetsplatsen. Det är i mitten av oktober 2010 och Lunds studentliv har överlevt sin största utmaning någonsin.
Kår- och nationsobligatoriet som har utgjort själva fundamentet för all verksamhet inom Lunds studentliv – inte minst kårernas utbildningsbevakning – är sedan sommaren avskaffat. Kårernas enda säkra inkomstkälla, medlemmarna, är hotad när studenterna nu får välja själva. Ett faktum som Lunds studentorganisationer har löst genom att ge studenterna så få val som möjligt.
Efter månader av diskussioner, och år av slitningar, står representanter från Akademiska föreningen, kårerna och nationerna där på trappan – tillsammans. Bakom parollen ”Ett studentliv, ett medlemskap” döljer sig därför den absoluta majoriteten av Lunds tusentals studentbostäder, klubbar, luncher och kultur- och fritidsaktiviteter.
Det ska kårerna vara glada för, det är trots allt de som har mest att tjäna på Studentlund. Hotet från obligatorieavskaffandet var aldrig större än för kårerna.
Nu är studentlivet räddat, och precis som det alltid varit. Men ändå inte.
När Robert Hansson sätter nyckeln i låset passar den, men den går inte att vrida om. Socialhögskolans studentkårs, LSHS:s, ordförande skruvar på sig, kliar sig i håret och säger:
– Det här var ju typiskt.
Ett par försök, och någon suck senare, konstaterar vi att låset är bytt. Vaktmästaren får tillkallas.
Väl inne på den lilla expeditionen vid Socialhögskolan i Lund är det som att tiden stått stilla. Pärmarna med protokoll står i rader, i kylen ligger tre burkar med ostdipp kvar. I ena hörnet står en uttorkad krukväxt. Allt är tillsynes orört. Sånär som på att planscherna på dörren bytts från LSHS:s till Samhällsvetarkårens.
Den 1 juli 2010 gick Robert Hanssons kår, en av Lunds äldsta, i graven. Men inte utan en rejäl kamp.
När regeringen lade fram propositionen ”Frihet och inflytande – kårobligatoriets avskaffande” stod det klart att det i framtiden skulle vara universiteten som gav kårerna kårstatus. Rekommendationen var en kår per fakultet. Och på samhällsvetenskapliga fakulteten var de fyra.
– Vi förstod ju att det skulle bli problem ganska direkt. Sedan växlade vi mellan total uppgivenhet, och till och med lite hopp under årets gång, minns Robert Hansson.
Direkt i anslutning till expeditionen, i korridoren, hänger protokollen från LSHS senaste och sista fullmäktigeval kvar. De skvallrar om att en knapp femtedel av medlemmarna röstade. En siffra som vore katastrof i vilket val som helst, utom i Lunds kårvärld.
– Det var först när vi jämförde oss med andra kårer som vi förstod att vi var bra, säger Robert Hansson som menar att kårens identitet var starkt rotad hos socionomstudenterna.
– Min uppfattning är att vi hade ett starkt studentinflytande. Institutionen lyssnade på oss.
Universitetet deklarerade tidigt att de också ville se en kår per fakultet. Att öppna upp för flera riskerade att ge universitetet allt för många samtalspartners, tyckte rektor Per Eriksson. Kårerna tyckte å sin sida att studenterna skulle få organisera sig som de själva önskade – oavsett hur många kårer det blev inom en fakultet.
– Dödsstöten kom när Per Eriksson återigen gick ut och gav samma besked på våren. När sedan Samhällsvetarkåren valde att lämna in en ansökan som inkluderade våra studenter så var det kört. Vi ville inte bråka mer än vi redan gjort.
Men kanske hade det hjälpt. I Stockholm valde tre kårer att överklaga universitets beslut till överklagarnämnden – och fick rätt.
– Det är lätt i efterhand att säga att vi kanske skulle ha kunnat vinna. Men vi var alla så trötta. Efter beskedet under våren var det som att luften gick ur oss.
I dag är det i stället samhällsvetarkåren som representerar socionomstudenterna. Vad är egentligen problemet?
− Närheten till studenterna. Vi var socionomstudenter som representerade socionomstudenter. Varje dag stod den här expeditionen öppen. Vi gick helt enkelt inte att missa. Jag vet inte när Samhällsvetarkåren var här senast?
Västra hamnen, Malmö. I den gamla men renoverade industrilokalen står ordförande Guido Guidos och hans kårkamrater och förbereder dagens åsiktstorg. Projektor, blanketter, lösgodis och energidryck ställs fram på borden. Stämningen är god, alla har ett leende på läpparna.
Annat var det för ett halvår sedan.
Ungefär samtidigt som Studentlund triumferar på trappan till universitetshuset sprider sig nyheten om att Studentkåren Malmö tappat 95 procent av sina medlemmar. En katastrof för vilken verksamhet som helst, men än värre för en kår som har sin legitimitet hos medlemmarna.
– Vi var helt enkelt inte förberedda, konstaterar Guido Guidos när han ser tillbaka på hösten.
– Min uppfattning är att man konsekvent undvikit frågan inför avskaffandet. När jag tog över under sommaren stod vi till exempel utan ett fungerande medlemssystem. Vi började från ruta ett.
Efter käftsmällen i oktober analyserade kåren de alarmerande medlemssiffrorna. En rad åtgärder vidtogs, som att börja skicka pappersfakturor till potentiella medlemmar, men det kanske viktigaste beslutet var att gå ut och möta medlemmarna. Att fyra gånger i månaden göra som i dag: åka ut på institutionerna och skapa så kallade åsiktstorg.
– På en månad gick vi från 1 300 medlemmar till 4 600, säger Guido Guidos.
Mellan föreläsningarna strömmar folk till studentkårens bord. I bakgrunden vevar en powerpoint bilder på de nyligen invalda fullmäktigeledamöterna. Gratis energidryck och godis lockar förstås, men även de enkäter som kåren lagt fram. Där kan studenterna berätta vad de tycker om både utbildning och kåren. Inte sällan har de 800 enkäter att sammanställa vid dagens slut, intygar Guido Guidos.
– För oss har åsiktstorgen handlat om att komma ut och möta studenterna. Det var inte en rekryteringsstrategi. Det har bara blivit en positiv följd, säger han.
Siffrorna har vänt, men Malmös största studentkår har fortfarande ett berg att bestiga. I dag har 4 800 studenter valt att gå med av fri vilja. Men sett till antalet helårsstudenter är det bara runt 40 procent. I Lund ligger siffrorna på mellan 80 och 90 procent.
– Vi har helt andra förutsättningar. Vi har inget AF Bostäder i Malmö, och inga nationer, säger Guido Guidos.
Utanför de jättelika fönstren skymtar ett dimhöljt Turning Torso. Rakt nedanför: kranar, grustag och grävmaskiner. Malmö är en studentstad under konstruktion. Kanske identifierar sig de som studerar här fortfarande sig som malmöiter i första hand, och studenter i andra hand? Då är det givetvis också svårt att driva studentfrågor.
Guido Guidos köper inte analysen:
–Även malmöiter är intresserade av att få bra utbildning, och vi arbetar med det. Jag är positiv, säger han och ler.
Med Studentlund har Lunds studentorganisationer hittat ett snillrikt sätt att bevara ett högt antal medlemmar och därmed Lunds rika studentliv. Samtidigt har studenterna berövat sig själva chansen att få veta vad som kunde ha blivit om de fått välja alldeles fritt.
Alla har dock inte gått i samma riktning. Låt oss blicka tillbaka till universitetstrappan och mitten av oktober. En person utmärker sig nämligen, han ser inte ut som de andra. Plötsligt sliter ett par Lundaekonomer tag i honom, håller fast honom och under spelad motvilja träder de på honom en pastellfärgad Studentlundströja.
”Offret” är Erik Iveroth – ordförande för Teknologkåren. En av två kårer, Doktorandkåren är den andra, som valt att stå utanför Studentlundssamarbetet.
Två månader senare, i ett av kårhusets kök, springer villrådiga heltidare kring sin ordförande.
– Styr upp oss Erik!
Själv står Erik Iveroth och blandar ner korv, rödlök, basilika, svamp och paprika i stora bläck med couscous.
Det är veckorna innan jul och fyra personer är i färd med att servera mat till 85 hungriga teknologer. Det gör de för övrigt varje tentavecka.
Studenterna på LTH fick inte AFB:s bostäder eller nationernas klubbar på köpet när de valde kåren. Ändå lockade TLTH över 80 procent av studenterna att betala 300 kronor för ett livstidsmedlemskap. Couscous till självkostnadspris är knappast förklaringen till kårens succé, men den är en del i ett större koncept.
På TLTH ska medlemmarna känna samhörighet och få mervärde, berättar Erik Iveroth. Mervärdet kan vara couscous, men det kan också vara södra Sveriges största arbetsmarknadsdagar och Lunds kanske mest vältrimmade nollning.
– För oss har det handlat om att varje enskild student ska få göra sitt eget val. De ska kunna välja om de vill vara med i kår, nation, eller AF. Och vill studenterna gå med ska det vara för att vi gör något bra. Något de vill stötta.
Det är enklare sagt för Teknologkårens ordförande, än för andra. Till syvende och sist står hans kår utanför Studentlund av en anledning: för att de kan. Som Lunds äldsta och största kår är TLTH på flera sätt unik. Där de flesta andra kårer har en eller två heltidsarvoderade, har TLTH nio. Där andra kårer tigger pengar av fakulteten, har TLTH ett stort sparkapital.
Kårer som TLTH, Lundaekonomerna eller Juridiska föreningen har medlemmar som är ovanligt attraktiva för näringslivet. Det kommer alltid att vara en gigantisk fördel, inte minst i en värld utan obligatorium. Erik Iveroth är dock tydlig med att han tycker att det är sekundärt:
– Det är inte för att vi har pengar som studenter vill gå med. Det är för att vi ringer novischerna och presenterar oss redan innan de börjar sin utbildning. För att vi fixar arbetsmarknadsdagar, baler och middagar. För att vi erbjuder mervärde.
– Om du tvingar mig att svara rakt så skulle jag säga att det gått bra. Studentlund är den givna orsaken.
Det säger Hanna Gunnarsson, ordförande för Humanistiska och teologiska studentkåren, HTS. Det något snårigare svaret låter så här:
– Jag tror att de positiva medlemssiffrorna också har sin grund i att kårerna nu är betydligt öppnare. Jag vill hävda att för två år sedan var det ingen som kunde säga vad kåren gör i fem meningar, på ett vettigt och lockande sätt.
Ingenstans märks den förändringen så tydligt som hos hennes egen kår. Hux flux erbjuder Hanna Gunnarssons kår en novischperiod under både höst- och vårterminen.
Rummet vi sitter i är ett annat exempel på den nya, extroverta, kåren. Tre soffor, någon fåtölj, en säng och två sjökor i plysch vid namn Theo och Hugh – ett kuddrum för medlemmar och aktiva att softa i. Dessutom har expeditionen öppet i princip alltid.
– Historiskt sett har det funnits en tendens till att man stängde in sig, förklarar Hanna Gunnarsson.
Hon tror att attitydförändringen också har lett till fler och aktivare aktiva på kåren.
– Det faktum att man nu går med frivilligt gör att man kanske blir lite mer engagerad som medlem. Men jag tror inte att det är huvudorsaken.
I stället betonar hon ledarskapet. Att kårerna nu gjort ett aktivt val i att välja utåtriktade ordföranden.
– Tidigare har man av tradition prioriterat remisser och regelverk. I år har det varit viktigare med standardaffischer och att ha hemsidor som är uppdaterade.
Alla studentorganisationer Lundagård har varit i kontakt med målar samma bild. Engagemanget har nått nya höjder inom Studentlund efter obligatoriets fall. Men för kårerna har förändringen också en baksida:
– För några år sedan kunde ordförandena högskoleförordningen, men var sämre på att ta sig utanför sitt eget kansli. Nu har vi utåtriktade personer som nästan aldrig sitter på sina kontor. Snart måste pendeln stanna någonstans i mitten. Kårerna måste ha expertkunskapen i utbildningsfrågor. Men jag kan bara tala för min egen kår, säger Hanna Gunnarsson.
Någon som kan tala för alla är Christoffer Ivarsson, ordförande för kårernas samarbetsorgan, Lus. Han tycker att skillnaden är stor:
– Fokus har legat mycket på överlevnadsfrågor det här året. Att utbildningsbevakningen skulle bli lidande var också en av de tydligaste farorna som vi flaggade för i samband med avskaffandet.
Kårerna befinner sig nu på en fri marknad. Och med utbildningsbevakning som enda vara kommer man inte långt.
Därför har Hanna Gunnarssons kår utvecklat novischperioden, och därför har flera andra dammat av sina gamla baler och fester.
– Vi måste visa konkret: I din medlemsavgift får du möjligheten att gå på den här stora festen, eller dricka gratis kaffe, säger hon.
Det finns minst en berättelse om kår- och nationsobligatoriets avskaffande för varje studentorganisation i Lund, säkert flera. Men en sak är alltid sann:
I Lund är ingen bättre än sin senaste termin.
Ett par veckor efter presskonferensen har någon hängt skyltarna som bildar Studentlunds medlemstal på tegelbalkongen ovanför AF-borgens entré. Ett par dagar senare ligger tvåan med leriga fotavtryck på grusplanen nedan.
I dag är höstens medlemssiffror inget värt. Och ska man vara riktigt ärlig har även vårens fina siffror bara ett visst värde. Ett högt antal medlemmar skänker legitimitet, men avgifterna de inbringar räcker inte ens till två heltidsarvoderade ordföranden på en kår.
I utredningen om kår- och nationsobligatoriets avskaffande föreslogs att ett statligt stöd på 310 kronor per student skulle utgå till kårerna för att upprätthålla studentinflytandet. Regeringen valde drygt 100 kronor.
I en Lundagårdsintervju med dåvarande utbildningsminister Lars Leijonborg, var han öppen med att det kunde ses som en piska som skulle tvinga kårerna att ”hitta formerna för att attrahera många medlemmar”.
I dag kan vi konstatera att Lunds alla kårer har gjort just detta.
Men det räcker inte.
I Lund och Malmö, och andra stora studentstäder som Uppsala, Göteborg och Stockholm, har lärosätena stöttat kårerna med miljoner för att de ska kunna upprätthålla ett fungerande studentinflytande. I stället för att staten stöttar med skattemedel, stöttar universiteten med – skattemedel.
Elisabeth Gehrke är vice ordförande på Sveriges förenade studentkårer som förhandlar med utbildningsdepartementet om statens stöd till kårerna. Hon är övertygad om att det snålt tilltagna statsbidraget handlar om att piska kårerna, och är inte särskilt nöjd med situationen:
– Utbildningsbevakningen är ett lagstadgat uppdrag som kårerna får av staten, men regeringen är inte beredd att betala fullt ut för det. Kårerna borde inte bli motarbetade. Ingen tjänar pengar på detta, det är snarare ett kall.
När stödet från staten är så lågt att granskarna behöver den granskades hjälp, hamnar kårerna i en beroendeställning.
– Det blir i princip upp till universiteten vilket studentinflytande man ska ha. Det kan förvandlas till ett maktmedel som drabbar kårerna. Och jag vet åtminstone ett ställe där det redan spårat ur, säger Elisabeth Gehrke utan att berätta var.
Även universitetsledningen och rektor Per Eriksson är medveten om problematiken. Från och med årsskiftet ska kårstödet därför börjas fasas ut. Samtidigt ska Studentlundsavtalet med AF och nationerna omförhandlas.
Det är nu den riktiga utmaningen börjar.
