Gästkrönikör Martin Strandberg minns ett möte med en art som snart kan vara ett minne blott.
Jag mötte en snubbe på krogen en gång. Visst, du har hört det förut. Återberättat i tusen och åter tusen dimmiga fyllehistorier från Lund. Men detta är ingen fyllehistoria.
Och krogen låg inte i Lund, utan i Malmö. För poängen med den här texten är att snubben snart kan klassas som en utrotningshotad art. I alla fall om Svenskt näringslivs förslag blir verklighet.
Plats: krogen, Malmö, utekväll med några bekanta. Tid: för några år sedan.
En kollegas kompis, klädd i arbetsrock, slitna jeans och kängor ansluter till sällskapet. I hans ena rockficka skymtar en bok, Dostojevskijs ”Brott och straff”.
– Jo jag har lånat bok av (en bekants namn) och tänkte lämna tillbaka den. Jag kommer direkt från jobbet så jag hann inte hem och byta om.
– Ok. Vad jobbar du med?
– Jag knegar på ett gruppboende. Och sen jobbar jag extra som flyttkarl. Där jobbar jag med två intressanta personligheter. Den ena har suttit inne åtta år för väpnat rån och den andre jobbar extra som porrskådis. Men det är spännande. Att man kan så mycket gemensamt med dem ändå, konstigt.
– Öh, jaha.
– Visst. Jag pluggade filosofi och litteraturvetenskap. Visste ju att jag aldrig skulle få några jobb på det. Men jag tänker på grejerna jag lärde mig varje dag. Och jag tor inte jag skulle vilja ha något filosofijobb heller. Tycker om att jobba mig fysiskt trött. Det får jag göra nu.
Det är alltså den här varianten av studenter som svenskt näringsliv vill ha bort. Som de redan på pluggstadiet vill trycka ner och gnugga in i underlägsenheten i. Du kommer inte att få jobb på det du pluggar. Då ska du också ha mindre pengar att leva på under studietiden. För alla studenter ska komma till universitetet för att utbildas, skickas in i den stora fabriken i fyra år. På andra sidan ska det komma ut en ingenjör eller möjligen en ekonom, redo att sätta sig på det multinationella företaget och håva in ett fett lönekuvert. Utbildad är Svenskt näringslivs ideal. Bildad är bara den flummige filosofen eller litteraturvetaren. Och dem har man ingen nytta av. Förutom som flyttgubbar eller på ett gruppboende. Förutom som bildad. Förutom som människa.
Och som människor kanske vi har ett behov av humaniora, ordet har i alla fall den klangen. Eller som regissören Göran Stangertz sa i en debatt inför bantande kulturanslag. ”Visst, vi kan ju spara pengar och höja priserna på teaterbiljetter. Men då kan vi ju skjuta till de pengarna till psykvården så att de kan ta emot alla människor som mår dåligt om de inte kan konsumera kultur”.
Så visst Svenskt näringsliv. Låt flumstudenterna bli ännu fattigare, psykvården tar säkert gärna emot dem.
