Efter många år av bostadsbrist i Lund lovar rektor Per Eriksson bostadsgaranti. I dagarna tas ett av de avgörande stegen i universitetets unika lösning. Men är bostad åt alla en rimlig vision i en studentstad?
– Ska vi göra det här?
Marianne Granfelt, universitetets förvaltningschef, tittar sig omkring. Runt bordet i konferensrummet sitter rektor Per Eriksson, prorektor Eva Åkesson, de tre vice rektorerna samt studentrepresentanterna Christian Stråhlman och Elisabeth Gehrke. Det är våren 2010 och universitetsledningen har samlats för ett terminsenligt visionsmöte ute på den skånska slätten. I två dagar ska man äta och dricka gott, men framför allt diskutera fram universitetets visioner, stora som små.
Studentbostadsbristen är en fråga som gäckat rektor och universitetsledningen länge. På bordet ligger nu ett förslag som, om det går igenom, innebär att universitetet lägger sig i tätposition för att lösa Lunds eviga problem. Det skulle i så fall vara en med svenska mått mätt unik satsning. När Marianne Granfelt låter blicken svepa över sina kollegor är det ingen som protesterar. Alla verkar eniga.
– Okej, då gör vi det, säger hon.
Bostadsbristen har funnits länge i Lund och har visat sig vara ett svårlösligt problem. Både kommunen och privata aktörer har varit försiktiga med att bygga bostäder för studenter. Orsaken är en risk för ekonomisk förlust.
Behovet av studentbostäder varierar från år till år, på grund av svängningar i den ekonomiska konjunkturen och olika stora barnkullar. Dessutom finns det fler studenter på höstterminen än på vårterminen, eftersom de flesta utbildningar har intag på hösten. Följden blir att en brist på hösten blir nödvändig om man inte vill gå förlust på grund av uteblivna hyresintäkter på våren.
– På en stor studentort är det mycket svårare att bedöma hur många studenter som kommer. Du skakar inte fram bostäder ur rockärmen på en veckas varsel och så stora volymer av bostäder kan man inte ha liggande i reserv, säger Rolf Svensson, vd på AF Bostäder.
Nu kan universitetet tänka sig att göra det som ingen annan har velat. De är villiga att ta en ekonomisk förlust mot att bostadsbristen byggs bort en gång för alla. Rektor Per Eriksson förklarar:
– Det svagaste vi har inom utbildningssektorn är tillgången till studentbostäder. Att få läsa i Lund ska inte bero på om man har ett stort akademiskt nätverk eller gott om pengar utan om vilka studieförutsättningar man har. Vi hör talas om studenter som avstår från att läsa i Lund på grund av att de inte får bostad, och då tappar vi duktiga studenter.
Att universitetet nu vill ta ansvar för bostadsbristen hänger samman med Per Erikssons tillträde som rektor 2009. Det menar de båda tidigare studentrepresentanterna Christian Stråhlman och Elisabeth Gehrke. Per Eriksson är också drivande för att regeringen sommaren 2010 tar beslut om att låta nio lärosäten runt om i landet, inklusive Lunds universitet, få tillåtelse att hyra ut bostäder åt alla sina studenter, och inte bara som tidigare till utbytesstudenter och gästforskare. Per Eriksson är lättad. Det är han som lägger fram förslaget som till slut både högskoleminister Tobias Krantz och kollegorna i rektorskollegiet nappar på. Idén är hämtad från utlandet där universiteten äger sina egna fastigheter och kan hysa in studenterna på stora campusområden i nära anslutning till universiteten.
Men fortfarande får universiteten i Sverige inte bygga eller äga några bostäder. Därför inleder nu Lunds universitet förhandlingar med kommunen, AF Bostäder och andra bostadsaktörer för att få dem att bygga fler studentbostäder. 1 000 nya bostäder är målet, en siffra som bygger på antalet studenter som står i bostadskö hos Bopoolen.nu,
LUS bostadsförmedlings hemsida. Som morot lovar universitetet att hyra de nybyggda bostäderna, för att i sin tur kunna hyra ut dem till studenterna i andra hand. På så sätt tar universitetet risken att stå med tomma bostäder och ekonomisk förlust som följd.
Förhandlingarna intensifieras allt mer. Kommunen, som länge menat att studenterna inte är deras ansvar, är också intresserade. Full av optimism går Per Eriksson sommaren 2010 ut i media och lovar bostadsgaranti till 2013. Detta är inte universitetets gemensamma målsättning, utan helt och hållet hans egen idé. Förslaget är djärvt. Ingen av de större studentorterna i landet är i närheten av att uppfylla ett sådant mål.
Än så länge tycks vägen mot universitetets vision gå som planerat. Sedan tidigare har AF Bostäder lovat att bygga 500 nya bostäder och i veckan lyckades man även få med en av de allra tyngsta aktörerna på tåget. I veckan som gick lovade kommunen att bygga 200 nya studentbostäder.
– Det är en verklig framgång. Arbetet har gått ut på att uppmuntra kommunen och när universitetet nu har visat intresse av att hyra så vågar de också bygga, säger förvaltningschefen Marianne Granfelt.
Men samtidigt som universitetet förbinder sig att hyra in fler bostäder så går man i dag med förlust på sina befintliga bostäder. Utbytesstudenterna är så mycket färre på vårterminen att universitetet räknar med att förlora uppemot 10 miljoner kronor i uteblivna hyror.
Knäckfrågan är hur man ska kunna minska den ekonomiska förlusten och samtidigt kunna hyra in fler bostäder. Att jämna ut intaget av studenter till universitetet mellan vår- och hösttermin tycker inte Per Eriksson är någon bra idé.
– Det har vi diskuterat. Vi kan nog göra en viss förskjutning, men gymnasierna har examen på våren så jag tror aldrig man kan räkna med en jämn spridning.
i dagarna ska universitetsstyrelsen ta beslut om bildandet av ett bostadsbolag. Detta eftersom bolaget, när studentunderlaget är litet på våren och sommaren, till skillnad från universitetet kan hyra ut till andra än studenter. Med bolaget hoppas man ha hittat en lösning på problemet med tomma bostäder. Men lösningen innebär inget slut på röda siffror. Att bistå studenter med bostäder kommer alltid att kosta pengar, menar förvaltningschef Marianne Granfelt.
– För att det här ska gå runt så måste alla bostäder vara uthyrda hela tiden, och det tror jag aldrig kommer att gå.
Varifrån ska man ta pengar för att täcka upp för de här kostnaderna?
– Du får inte säga täcka upp… Det handlar om vad universitetet behöver betala bolaget för den här tjänsten. Den kommer att kosta och det betalar vi med våra anslag.
Är bolagiseringen nödvändig för att ni ska kunna hyra in fler bostäder?
– Annars är ju risken att det kommer bli ännu mer underskott om vi har fler bostäder som riskerar att stå tomma vissa delar av året. Om styrelsen inte vill bilda bolaget får vi tänka om.
Det är nu mer än ett år sedan Per Eriksson gick ut och lovade bostadsgaranti till 2013. Då satte han hoppet till små, enkla moduler som framför allt var tänkta att inhysa nyanlända studenter i väntan på ett mer permanent boende. Dessa skulle byggas med tillfälliga bygglov och därmed gå snabbt att bygga. Projektet är nu försenat på obestämd framtid. Samtidigt har AF Bostäder tvingats skjuta upp byggandet av 125 bostäder vid Södra Esplanaden. Orsaken var att ekonomin inte gick ihop.
Hur säker kan rektor egentligen vara på att uppnå en bostadsgaranti? Studentrepresentanten Elisabeth Gehrke skrattar till när rektorns mål om bostadsgaranti till 2013 kommer på tal.
– Det är orealistiskt, och det tror jag Per vet om själv, säger hon och fortsätter:
– Men han sätter upp ett mål och kommer man halvvägs dit så har man ju fortfarande kommit ganska långt. Jag tror han vill sätta press på situationen och visa handlingskraft. Men vi vet ju inte om det har påverkan förrän vi ser att bostäderna är på plats. Så än så länge är det ju bara en känsla av bra retorik kring det hela.
Per Eriksson sitter tillbakalutad i en vilstol på sitt kontor med ena handen runt en blå kaffekopp. Han håller inte med om att löften om bostadsgaranti skulle vara medveten retorik från hans sida.
– Nej, jag har väl den personligheten att jag gärna sätter upp djärva utmanande mål. Sen ska de inte vara orealistiska och det menar jag att de heller inte är. Bara alla krafter hade hjälpt till så. Varken vi, AFB eller kommunen kan klara det här själva, utan vi är beroende av att många ställer upp.
Först var bostadsgarantin satt till 2013…
– Och nu 2014, och nu börjar jag bli tveksam om det… Det är som min gamla handledare brukade säga: den värsta fienden vi har mot våra goda teorier och målsättningar är verkligheten.
Men är det inte problematiskt att lova saker som man sen inte håller?
– Jag ser mer allvarligt på om det inte händer någonting. Då har jag hellre ett mål som jag bara delvis lyckas uppnå, säger han och fortsätter:
– Om du ska få saker att hända så måste du våga sätta upp djärva mål, då mobiliserar du mycket kraft kring det. Annars får du ingen förändringskraft.
Möt Severein Leyerer, som pendlar från Tyskland i väntan på ett hem.
