När bokhyllans last tar mer plats i huvudet, än i rummet är gränsen nådd. Maria Rosén slänger silkesvantarna och tar tag i samlarmanin.
Jag tror att gränsen är nådd nu. Egentligen överskreds den för flera år sedan. Jag klampade över den när jag av sentimentala skäl vägrade slänga busskortet från gymnasiet. Om det fortsätter i den här takten kommer källaren att explodera av skidor från 70-talet, ostbrickor från slöjden och obrukbara datorer.
När man kommer in i mitt studentrum möts man först av en ful vit bokhylla. Denna klenod från åttiotalet pryds av ett par djävulshorn från förra Halloween, två sumpiga bollar från när jag höll på med truppgymnastik och ett ordensband samt tiara från när jag var Drottning Silvia på en sittning. Dessutom har jag ytterligare en depå i mina föräldrars redan överfulla hus, där man för övrigt inte kunnat parkera en bil i garaget på över tjugo år.
Medan jag plockar bort den trasiga smörgåsgrillen för att nå filmerna längst bak i DVD-hyllan undrar jag var det blev fel. Folket på stenåldern sparade väl inte på så mycket gammalt skräp? Nu verkar skräpfenomenet urarta lite mer för varje släktled, och jag kommer väl få ha extra magasinering där jag förvarar vårt gamla PlayStation 1 och den pulkan vi körde sönder 1992.
Mot bakgrund av allt detta tror jag att vi skulle ha motat Olle i grind i tidig ålder. Eller inte vi, utan stenåldersmänniskorna. I stället har Olle fått härja fritt i villor och lägenheter, men nu är det dags att köra ut honom.
Ett studieförbund drar sitt strå till stacken genom att erbjuda en kurs i konsten att våga rensa. Det ger mig en bild av hur alla sitter i en ring och får säga: ”Jag heter XX och jag är samlingssjuk.” Sedan får de ett tolvstegsprogram att följa, och vips så vaknar de upp i ett välorganiserat, städat hem där man kan hitta vad man letar efter inom fem minuter.
I stället för att gå kurs bestämmer jag mig här och nu. Jag ska sluta samla.
Värdelösa saker från ett svunnet tidevarv ger stökkänsla och dåligt samvete i det renaste hem. Ordning och reda är nyckeln till all husefrid. Och sånt.
Så nu slänger jag silkesvantarna. Dags att attackera bokhyllan.
