Två unga kolare är ensamma ute vid milorna. Skymningen faller, de värmer sig med brännvin.
Den ena av dem, Arvid, försöker studera Pusjkin men distraheras av Waldemars tal om huldran, skogsrået som förför unga män och lockar dem i fördärvet. Waldemar beskriver ingående vad han skulle göra med huldran om han fått tag i henne – lite oralt, lite petting, lite avslutande penetration.
Han blundar och märker inte att Arvid smyger över och lägger sig bredvid i bädden, målinriktat fokuserad på Waldemars kuk, och snart är de både för upptagna för att lägga märke till att någon smyger närmare i skogen. Någon med lång, hårig svans och blygdläpparna hängande utmed låren.
Så ser ett typiskt kapitel ut i Lina Neidestams feministiska porrserieroman Maran. Författaren, som annars mest är känd som upphovsman till den tecknade serien Zelda, fick i uppdrag att teckna andra delen i Kolik förlags utgivning av feministiska erotiskserier, Femisex.
I boken samlas tyska tältande bögar, syndade prästgesäller, häxor, älvor och småfolk i en enda stor orgie av kroppsvätskor och magi. Ramberättelsen utgörs av huvudpersonen Noras flytt upp till Norrlands obygd.
Där ska hon göra sak av sina författarambitioner, men inspirationen tryter. Istället börjar hon skriva allt grövre tantsnusk, samtidigt som varelserna i skogen har en allt sämre inverkan på henne.
Historien utvecklas till en allt mer skruvad, humoristisk och porrig röra av Neidestams snyggt färgsatta och komponerade bilder, som lyckas undvika de flesta traditionella porrfällorna förutom en viss tendens till trånga kroppsideal (alla är vältränade, perfekta och kåta).
Förutom det eventuellt provokativa i kombinationen porr och feminism, får nu även hembyggdsvurmare och sagotanter chansen att beklaga sig över bokens erotisering av våra fina, svenska sägner.
I Neidestams serieroman blir det dock tydligt att vår folktro redan är genomsyrad av en illa dold kåthet. Snarare verkar själva anledningen till sägnerna ha varit att varna för sexualitet men att samtidigt, och minst lika viktigt, att locka och berätta om förförelse och åtrå. Ofta med hjälp av symboler, som näckens fiol eller älvornas dans, som liksom sex innehåller tanken om att kunna förlora förnuftet och berusas av det vackra. Synderna kunde således förstärkas i och med sammanslagningen.
Poängen med att varna för strömt vatten eller djupa skogar ska självklart inte förminskas, men folktron fungerar dubbelt när den i samma andetag lyckas varna för hur det går om man litar på vackra, förföriska karlar.
De många erotiska varelserna måste också kunnat fungera som en ursäkt. Skogsrået hade till exempel en enorm sexuell aptit efter män som snart skulle gifta sig.
Det kan ha haft något att göra med männens önskan att förföras av en skön ungmö innan de fjättrats i äktenskapets bojor, och självklart dito för de kvinnor som inte ville se byns fagraste män bortgifta utan att fått en natt med dem i sänghalmen. Anmärkningsvärt är hur pass feministiska sägnerna är. Både näcken och skogsrån förför, och både män och kvinnor lockas i fördärvet.
Varför har vi glömt bort det erotiska stoffet i våra egen folktro? Stora delar av sägnerna måste censurerats när de muntliga berättelserna nedtecknats. Dessutom har de i vår tid kodats om till barnsagor, med tydliga könsroller. Beskow och Bauer, två förvaltare av svensk sagotradition, har båda tolkat om till rådande ideal. Bauer berättar till exempel om flickan Agneta som rövas bort av en extremt snygg (här är Neidestam i underläge) strömkarl och på sjöbottnen föder honom sju söner. Själva sexualakten är dock förbisedd och erotiken anas bara i bilderna.
När Astrid Lindgren sedan fortsatte berätta om alla sorters oknytt och maror i sina böcker, verkande knappast åtrå och kåthet passande för Barnen i Bullerbyn.
Det finns många skäl till att förnya våra sägner. Det påminner oss om ett kulturarv vi måste värna om för att det inte ska gå förlorat. Minst lika viktigt är det roliga och spännande i att tolka om till vår tid, som i fallet med Maran men även fenomen som Harry Potter eller True Blood. Om man dessutom kan få in lite kåthet och feminism, är det ju bara en bonus.
