Ett gammalt kostall, tömt på både djur, drömmar och fiskbadkar. Det är allt som finns kvar av det företag som i två års tid lade ner sin själ på idén om en miljövänlig fiskodlingsindustri.
Det blev ingen plaskande tilapia eller miljonvinst för Eco Food Scandinavia. Bara världens bästa CV.
Inbäddad i den skånska myllan utanför Alnarp finns en grusväg som leder fram till platsen där allt skulle ha börjat. I den lilla ladugårdslängan skulle fisk och grönsaksodlingar leva i en finurlig symbios. Fiskens exkrement skulle gödsla grönsakerna som i sin tur skulle rena fiskens vatten.
– Det var en riktigt bra idé, säger Mikael Olenmark.
I dag har varken han eller före detta kollegan Johan Ljungquist någon nyckel kvar till kostallet. För en liten tid sedan blev de sista papperna för konkursen klara.
Eco Food Scandinavia bildades i januari 2009. Bakom namnet fanns sex studenter med vitt skilda bakgrunder men med en delad vision om en miljövänlig fiskodlingsindustri.
– Vi var två marinbiologer, två väg- och vatteningenjörer, en arkitekt och en livsmedelstekniker, säger Mikael Olenmark.
– Det var min kusin som presenterade idén för mig och snart insåg vi att vår kunskap inte skulle räcka för att kunna genomföra det här. Men genom att kontakta lite olika institutioner vid universitetet hittade vi andra studenter med lämplig kompetens.
Något som kunde liknas vid ett gigantiskt grupparbete tog sedan sin början.
– Alla investerade 100 000 kronor i företaget men vi var från början överens om att det var förlorade pengar. Det var pengar vi la på vår utbildning helt enkelt, säger Johan Ljungquist.
De räknar med att de, samtidigt som de var studenter, lade ner omkring 2000 arbetstimmar på projektet det första året. Utbildningarna de var mitt inne i anpassade de så gott det gick för att få mer kunskap till företaget.
– Jag pluggar egentligen marinbiologi och kom in med kunskap om fiskbiten men vi behövde mer kunskap om hydro-poni, det vill säga om hur man odlar i vatten. Då vände vi oss till Lantbruksuniversitet här i Alnarp där en professor satte ihop en individuell kurs till några av oss om just detta, säger Johan Ljungquist.
Genom universitetet kom de i kontakt med Venture Lab och blev snart ett av företagen i deras inkubator. De fick ett litet kontor med telefon och dator, vilket underlättade.
– Venture Lab bidrog med bra arbetsförhållanden. Men det viktigaste var nog att vi träffade andra som var i samma situation, säger Johan Ljungquist.
I framtiden skulle dock kontoret ligga i det gamla kostallet. Granne med åkrarna, gödseldoften och naturen.
EU-bidrag söktes, myndigheter och företag involverades, samtidigt som den bästa fiskfoderförsäljaren skulle hittas och vattensystem utvecklas.
– Från första början kännetecknades företaget av ett extremt driv, säger Mikael Olenmark.
Eco Food Scandinavia höll i stort sett ett föredrag i veckan för olika intressenter och blev dessutom inbjudna till den stora klimatkonferensen COP15 i Köpenhamn 2009.
– Förutom att vi fick lära oss allt om affärsplaner och bokslut blev vi riktigt bra presentatörer. Tidigare hade jag bara hållit föredrag för klasskompisar för att jag var tvungen, nu hade jag plötsligt ett budskap som jag ville nå fram med på riktigt, säger Johan Ljungquist.
Nästan överallt möttes de av positiva reaktioner. Telefonboken fylldes med fler och fler kontakter och det fanns en känsla av att bortom nästa hörn fanns det stora pengar att tjäna. En svindlande tanke för studielånsförsörjda studenter.
– Att vi själva är så drivna var nog faktiskt en av nackdelarna. Det fanns så mycket vilja att ingen stannade och reflekterade. Vi sprang igenom allt, säger Johan Ljungquist.
I november 2010 stod de inför ett vägval – satsa eller avveckla. Antingen var alla i företaget tvungna att gå in med ytterligare 50 000 kronor var för att hålla verksamheten levande, eller så skulle de vara tvungna att avveckla.
– Vi hade en del splittringar inom gruppen. Några jobbade fullt ut med det här medan andra hade pluggat klart och skaffat ett jobb de faktiskt fick lön för. Sanningen är ju den att det inte går att leva på luft, du måste tjäna pengar också, säger Mikael Olenmark.
– Som allt var då hade det varit ohållbart att köra vidare. Vi var så nära men ändå så långt ifrån, säger Johan Ljungquist.
Skulle ni vara sugna på att försöka igen?
– Ja absolut, fast under andra förhållanden. Det är inte möjligt att jobba heltid oavlönat i flera månader, säger Johan Ljungquist och fortsätter:
– När jag är klar med studierna är det egenföretagare jag vill bli.
Det lilla kostallet blev ingen bra affär, och de där 100 000 kronorna får de aldrig tillbaka. Oktobersolen reflekteras i de smutsiga små rutorna och Mikael Olenmark och Johan Ljungquist skrattar.
– Det sägs att de tre första företagen måste gå i stöpet innan du lyckas på riktigt. Nu har vi ju bara två kvar.
