Vad är egentligen en utbildning värd? Den frågan ställer sig Jesper Alex-Petersen på sitt läkarvikariat efter ett patientmöte.
Vi kan kalla henne Mischa. Hon är städerska. Utan hennes arbete skulle din mormor inte överleva sin sjukhusvistelse.
Anledningen till att jag träffar henne som läkare är att hon nu inte kan lyfta sina armar ovanför axlarna när hon kommer hem från jobbet. Varje dag.
”Det gör så ont, om jag sitter stilla ett par timmar lättar det. Min man kan plocka ner saker om jag behöver något under tiden.”
Det har blivit värre de senaste månaderna. Tidigare gick värken över under kvällen. Hon kunde i alla fall sova smärtfri. Hon undrar vad hon ska göra. Och det enda råd som faktiskt skulle hjälpa henne är att byta till ett skrivbordsjobb.
Hon har grundskoleutbildning, pratar halvbra svenska, är i 50-årsåldern. Med sju procents öppen arbetslöshet och en regering utan fungerande arbetsmarknadspolitik kan hon glömma att hitta ett annat jobb. Det vet hon. Liksom jag.
”Du kan prova Ipren tillsammans med Alvedon. Och ringa vår sjukgymnast”, säger jag. Hon tackar och lämnar mottagningen.
Mischa kommer troligtvis aldrig bli av med sina smärtor och det finns allt för många i hennes situation. I boken Yrkesarbetande kvinnors hälsa läser jag att mer än 30 procent av alla kvinnor utför repetitivt arbete mer än 75 procent av arbetsdagen. Mer än 30 procent har också värk i armar och axlar minst en gång i veckan. Elva procent har det varje dag.
Det finns många människor som skulle behöva träffa Mischa och hennes kollegor. Inte bara de som röstade fram regeringen som inte kunde tänka sig någon viktigare reform än att lägga ner Arbetslivsinstitutet (och sedan vidtog fler åtgärder för en sämre arbetsmiljö).
Utan också de som påstår att utbildning inte lönar sig. Ofta baserat på att städerskor och sophämtare hade en inkomst under tiden vi studentstackare, i tre till sju år, drack till reducerat pris på nation. Det är oftast studenter eller före detta studenter, ibland ensamma, ibland uppbackade av Saco eller arbetsgivarnas lobbygrupper som påstår det.
Det är inte sant, och för de flesta akademiker inte ens rent monetärt. Bara prata med Mischa och fråga dig själv hur mycket du skulle vilja ha betalt för att avsäga dig förmågan att ta ner ett flingpaket från skafferiet.
