Vad är det för fel med att bryta normer, välja musik med urskillning prioritera stil framför sex? Esau Alcona slår tillbaka mot hipsterhatarna.
Jag hatar hipsters. Inse att det inte är snyggt med någon överdimensionerad lila kofta som du köpte på Myrorna tillsammans med dina Steve Urkel-glasögon. Ingen tycker du verkar vara en unik och speciell person för att du har på dig fula kläder, lyssnar på Bob Dylan, åker longboard, odlar skägg eller sitter och bloggar på din iMac när du sitter på Starbucks. Jag hatar dig.
Citatet kommer från bloggen Dagens White Trash, men liknande utlåtanden kan du hittas lite varstans, i bloggar, på forum och i sociala medier. Det är bara att googla frasen ”jag hatar hipsters.”
På sidor som den engelska fotobloggen Hackney Hate Hipster, den amerikanska motsvarigheten Look At This Fucking Hipster eller den überironiska Stuff Hipsters Hate vältrar de sig i kläderna, musiken, modernismen, normbrytningen, trendkänsligheten. Det som kännetecknar vilken subkultur som helst som väljer att göra sin egen tolkning av verkligheten.
Kläder. Oavsett om det handlar om en avantgardistisk t-shirt från Fourty Ounce eller din farfars gamla flanellskjorta kommer antihipsters alltid att hitta nya sätt att förolämpa din klädstil.
Nu finns det en grupp människor som prioriterar kläder framför sex. Som inte klär upp sig för att attrahera partners. Detta är i grunden ett system vi kan datera tillbaka till modsen på 60-talet. ”We dressed for ourselves, not even for the girls” säger en yngling i en BBC-dokumentär. Kläder är en reaktion mot rådande strukturer, inte ett sätt att underbygga dem. Hipsters är stolta över att klä sig i sin kultur. ”Wearing our pop art hearts on our sleeves” som bandet The Embassy så väl uttryckte det.
Musik. Freddie, one day/All of the workers that you led astray/Will make you pay, sjöng The Radio Dept om vår statsminister när han omvaldes 2010.
Den nya musiken som anammas av gemene hipster är inte lika bred och känd som Robyn. Tvärtom – den brukar vara smal och väldigt okänd men fortfarande lika euforisk och framför allt lika kompromisslös.
Hipstern beskylls ofta för att vara en ytlig varelse när hen i själva verket är helt tvärtom. Det finns inget ytligare än att bara lyssna på radiomusik och ja, det finns någonting annat bortom schlagerbubblan. Att passivt konsumera kultur är ingenting att vara stolt över. Musiken, för hipstern, är det viktigaste uttryckssättet i en värld kantad av konservatism, främlingsfientlighet och gubbvälde.
Klass. Under det breda uttrycket ”hipsters” döljer sig människor med varierande epitet. Du har klubbfixare, modebloggare, kulturjournalister, musiknördar och grafiska designers. Det är människor med specialintressen, med hög utbildning och med en god framtid framför sig. Ofta är de unga, vita, medelklasskids som lägger majoriteten av sin disponibla inkomst på kläder och klubbnätter.
Någon skrev att en subkultur inte bildas i ett vakuum. Det är sant. Även om hipstern är en del av medelklassen är hipstern även en reaktion mot klasstillhörigheten. Det är medelklassen som handlar på Dressman, ser på Bonde söker fru eller inhandlar dubbelalbumet Ledin tolkar Lundell på Statoil. Det gör inte hipstern. Hen har alldeles för stor självbevarelsedrift för det.
Trendmedvetenhet. Change your ways before the tides takes you away/Change your ways before you die.
Dirty Gold
Hipstern må vara, till det yttre, en medveten elitist. En know-it-all. En person med kunskap om obskyriteter som gemene person aldrig trodde fanns. Om det rör sig om att känna till typsnittet Helveticas historia, vem som ligger bakom artistnamnet Iamamiwhoami eller om att kunna argumentera varför hela ens garderob bör införskaffas från rugby.com.
Sedan hipsterrörelsens födelse har den gått mot ett normbrytande ideal. Det androgyna, drag och queer är outtalade ideal. Men även gränsöverskridande, och till synes främmande, intressen och hobbys. Trend efter trend avverkas i en hög takt som rimmar väl med modernismens vilja att hela tiden förbättra sig själv. En kulturälskare bör alltid vara öppen för nya upptäckter inom kulturvärlden. Hipsters är bara en extrem variant av kärlek.
I just det här tidevarvet när världen inte alls kommer närmare utan bara krymper är hipsterns ovilja att acceptera kulturens begränsningar värd mycket för att vi inte helt ska glömma att det faktiskt finns någonting därute som vi ännu aldrig har tagit del av.
Det skrev journalisten Kristofer Andersson i en krönika för en tid sedan. Den passusen sammanfattar den radikala kraft som finns i vår tids nyaste subkultur. En kultur som anpassat sig efter det ekonomiska klimatet som vi hittar på den här sidan milleniet. En rörelse som upphöjt konsumtionen av smal kultur som konstform. En normbrytande subkultur där jante inte har någonting att finna. Vi borde premiera kunskapstörsten, trots att den är trendig.
De som hatar hipsters är själva de som starkt förespråkar jantelagen. Människor kanaliserar sitt självförakt mot hipsterkulturen i ett paradoxalt självhat. Hipstern älskar riktig popmusik och inte den som serveras till oss på bästa sändningstid, vi kan göra politik av dansmusik så väl som vad vi väljer att ha på oss. Precis på samma sätt som punkarna, modsen eller hiphoparna gjorde en gång i tiden.
Modet att vilja vara någonting är ingenting vi bör möta med förakt.
Jag är något.
Vem är du?
