Får man ifrågasätta storheten i det stora? Erik Neppelberg rekommenderar oavsett besöket, för att vi då ”i alla fall bockat av ännu ett av de stora tingen från listan.”
En av mina vänner återkom nyligen från en tur till Madrid. Efter det obligatoriska besöket på Picasso-muséet väntade jag ivrigt på hennes dom. ”Hur var Guernica”? frågade jag. ”Den var ful” fick jag som svar. ”Ja, alltså du menar att den skildrar fulheten i det spanska inbördeskriget?” frågade jag. ”Nej, alltså den var ful.” svarade hon, ”Det är en ful tavla.”
Det blev kortslutning i min hjärna. Vänta lite här nu. Får man verkligen tycka att världens kanske näst mest kända tavla efter ”Mona-Lisa” är ful? Det går liksom helt stick i stäv med den allmänna opinionen.
”Guernica” är nämligen fantastisk, så är det. Den är en del av det elitlager av kulturartefakter som är ikoniserade till den grad att de inte längre tävlar i våra vanliga kategorier; fin, fult, bra eller dålig. När ett verk når en, ofta över tid, allmänt accepterad superlativklass, (helt enkelt bäst), så finns det nämligen inte längre något som kan tävla med verket i fråga.
Fler exempel skulle kunna vara att säga att ”Citizen Kane” är tråkig, ”Bohemian Rapsody” är för lång eller ”På spaning efter den tid som flytt” är seg. Det kan man inte tycka. Då är det snarare något man inte förstått, det vill säga dessa verks odiskutabla storhet, eller?
Jag tror att de största av de största sakerna oftast möts av en känsla av tomhet hos oss ”vanliga människor”, och lite, jaha, vad är egentligen grejen? Men likväl vill vi inte sticka ut. Så när vi äntligen får se den kinesiska muren utropar vi: ”Så magnifik!” fast vi egentligen tänker: ”Ser den inte lite väl nyrenoverad ut?” eller när vi tillslut unnar oss äkta rysk kaviar: ”Lätt det godaste jag ätit!” fast egentligen smakar det som vanlig rom, fast saltare. Men då har vi i alla fall bockat av ännu ett av de stora tingen från listan.
Och visst är det väl så att inget besök i Paris eller Madrid är komplett utan att ha sett ”Mona-Lisa” respektive ”Guernica”. Hur små och fula dessa tavlor än är. Eller efter att ha besökt Lund så kommer man självklart att få frågan: ”Hur var Domkyrkan?”. Alla vet vi det förbjudna svaret: ”Den var skitig”.
