I Lundagård nr 9 s. 14 tar latinlektorn Jörgen Secher i Uppsala upp skandalen i Lund med den grammatikvidriga inskriptionen på latin utanför SOL, en skam förevigad i brons, ty LU vägrar att korrigera det pinsamma felet genom att antingen gjuta en ny korrekt version av Kirsten Ortweds ”konstverk” eller att helt enkelt ta bort eländet.
I artikeln förklarar SOLs aningslöse bitr. prefekt att detta inte är någon ”stor issue” för SOL. Av det kan man bara dra slutsatsen att han anser att det är alldeles utmärkt att Lunds universitet öppet annonserar för alla besökande utländska akademiker — och de är många — att LU numera nöjer sig med en vetenskaplig nivå lägre än gymnasiets; det räcker nämligen med en nybörjarkurs i latin för att inse dundertabben. Man får kanske förmoda att om den bitr. prefekten hade haft samma tjänst vid fysiska institutionen, hade han tyckt att inskriptionen E=mc3 på fundamentet till Einsteins staty inte var någon ”stor issue” för fysikerna.
Som ett kuriosum kan nämnas att den av den bitr. prefekten nu accepterade intellektuella härdsmältan inträffade endast två år efter det att universitetets förrförra rektor avgått, en rektor som mer eller mindre lovade att göra LU till Europas främsta universitet (rektorn hade kanske aldrig hört talas om Oxford och Cambridge, t.ex). Sanningen är att vid rektorns avgång pendlade LU kring plats 80 i Europa och 180 internationellt, och det motsägs inte precis av den olycksaliga inskriptionen.
I Sydsvenskan rasade insändardebatten hösten 2004 och den ansvarige dekanen, en professor i Allmän språkvetenskap (säkerligen den ende språkvetare i hela Europa som är totalt rudis i latin), påstod att han ”konsulterat ett antal latinprofessorer”, tydligen dock ej Lunds egna, ty på en bild i SDS (7/9 2004, C7) står båda två och gapskrattar framför bronsinskriptionen; vilka han ”konsulterat” förblev dock en väl förborgad hemlighet.
Det lustiga (eller snarare olustiga) är att lärdomsstaden Lund, trots alla sina många latinkunniga invånare, har ytterligare en offentlig bronsinskription med inte bara en, utan två språkliga tabbar, även nu med latinsk bakgrund. Vid kyrkoruinen i Kattesund finns en bronstavla som talar om att klostret var helgat åt Den heliga treenigheten (Fadern, Sonen och den Helige Ande): klostret var, heter det, ”vigt åt S:t Trinitatis”. Men treenighet heter på latin trinitas, av vilket trinitatis är genitivformen. Tavlan påstår alltså att klostret var helgat åt ”Treenighetens”, vilket ju är rent nonsens.
Men misstaget är lätt att förklara: den som satt samman texten på svenska kunde inte latin och förstod inte att namnformen i hans gamla källa stod i latinsk genitiv och talar om “Treenighetens kloster”. Pinsamt nog rymmer inskriptionen ytterligare ett språkligt fel: trinitas är ett ord av feminint genus men ges här en bestämning i maskulinum (vad säger feministerna om det: S:t i stället för S:a — som dessutom borde stå i genitiv). Dessutom finns det faktiskt ännu ett fel: i en offentlig religiös inskrift förkortar man inte ord. (Se även SDS 16/9 1986 och 8/9 2004.)
Staffan Fogelmark
professor emeritus i grekiska
Vill du läsa SOL- centrums svar? Dekan Lynn Åkesson tycker inte att en korrigering är nödvändig:”Ingen skulle komma på tanken att korrigera runstenar eller antika monument”
