Det tog alldeles för lång tid innan hon själv tog steget. Men när det väl skedde, så var det alldeles underbart. Så, våga ta steget ut i studentlivet, uppmanar Maria Rosén.
Jag minns första gången jag kom till det underjordiska rummet. Jag minns doften av nybakta scones, ljudet av musik och sorlet av minglande människor.
Det var veckan efter Hälsningsgillet och mina kompisar hade övertalat mig att gå med i ett spex. Den här första välkomstkvällen kände jag mig blyg och osäker när jag såg alla killar och tjejer som kramades, pratade och skrattade.
Trots den varma stämningen, och trots att så många började prata med mig, var det med viss lättnad som jag promenerade hem till min trygga korridor den kvällen. Studentvärlden kan verka så stor och skrämmande när man själv känner sig så liten, mesig och sårbar.
Två veckor senare kom jag till första riktiga spexmötet, och smög försiktigt in på arenan som en annan tjuren Ferdinand. Ytterligare en vecka senare blev det dags att åka med åttio okända personer på spexkickoff på ett ställe som jag aldrig ens hört talas om innan.
Sedan följde kvällar med fest, spexjobb, middagar, lekar och skratt tillsammans. Och plötsligt stod alla spexets utskott tillsammans i strålkastarljusets sken och publiken applåderade vår avslutningsföreställning.
Men den där första spexträffen skedde inte efter mitt första år och mitt första Hälsningsgille. Den skedde först efter tre års smygande kring den heta gröten, och jag ångrar djupt att det dröjde så många år innan jag vågade ta steget ut i studentlivet. Egentligen behöver ju inte studentvärlden vara så stor och skrämmande som den kan verka när man själv känner sig så liten, mesig och sårbar.
För två veckor sedan var det dags igen. Det var veckan efter Hälsningsgillet. Jag gick den välbekanta vägen ner till det underjordiska rummet, kände doften av nybakta scones och hörde musik och sorlet av alla minglande nya och gamla saknade spexare. Och vi kramades, pratade och skrattade.
