Hur ska man kunna överleva den emotionella berg -och dalbana som umgängeskretsen är under ens studietid? Annika Skogar söker svaret mellan saknad och tacksamhet.
Det är slut på sena kvällar i korridorsköket. Plötsliga utflykter till Köpenhamn. Relationsrådspromenader.
Igår flyttade en av mina allra bästa Lundavänner till Stockholm för praktik. Är det någonting jag hatar med mitt hjärtas Lund så är det just det, hur vi alla är på väg någon annanstans.
Varje termin är det likadant. En ny laguppställning vänner. En skara som försvunnit, en annan som återvänt från utlandet och praktik.
Jag trivs ju. Just nu. Just här. Jag vill inte på något sätt att just nu ska vara för evigt med varför måste det nödvändigtvis ta slut så fort? De flesta av oss har ingen gemensam hemstad, ingen juldagsförfester att falla tillbaka på. Vi har Lund och efter det här kommer inte många av oss ha några gemensamma punkter. Allt vi kommer ha är ett evigt kalendervändande för att hitta en helg där en hel termins häng ska försökas komprimeras till fyrtioåtta timmar. Ett grattis på födelsedagen och ett jag saknar dig-sms.
Och ändå kommer det aldrig bli likadant. Det vardagliga småpratet, den gemensamma kvällsmaten och söndagsträningen i Stadsparken. Den kommer vi bara kunna minnas.
Till förra numret av Lundagård ringde jag upp studentprästen Anna Svensson Melin och frågade vilken existentiell fråga hon trodde att studenter funderade mest på. Då sa hon just det där. Det temporära. Tanken på vart man är på väg efter det här. Till Lund åkte vi alla för att bli något. Eller åtminstone skaffa oss en examen. Med en examen bland meriterna packar vi sedan ihop våra penaler och ger oss bort och iväg. Åt olika håll.
Det är inga konstigheter med det egentligen. Kanske minns så många sin studenttid som en av de roligaste perioderna i livet just för att den är så kort. De flesta av oss har ingen annan en oss själva att ha koll på och framtidens möjligheter kittlar fortfarande våra tankar.
Just därför borde det väl vara på sin plats att tacka Lund för att alla här är på väg någon annanstans. Annars hade vi inte levt så intensivt i stunden.
Men den tanken hjälper ändå inte för fem timmar tåg kan aldrig förvandlas till två minuter cykel. Det går inte att förneka att ett telefonsamtal aldrig kan ersätta de sena kvällarna i korridorsköket, de plötsliga utflykterna och relationspromenaderna. Det kommer helt enkelt bli svårt att känna en känsla av tacksamhet snarare än en känsla av saknad över den här tiden. Tiden vi alla bodde tillsammans i Lund.
