Dess konsekvenser kan inte bortses ifrån, speciellt inte för de drabbade. Men hur ska vi göra för att inte bli en del av den återskapande snedrekryteringen, undrar Jesper Alex-Petersen.
Jag riskerar att bli en del av problemet. Jag kanske redan är det, risken är stor. Problemet med att det till exempel har forskats företrädesvis på mäns hjärtsjukdomar. Och att stadsplanerare glömmer att gångtunnlar förvisso är svåra att bli överkörda i, men desto lättare att bli våldtagen i.
Problemet kallas snedrekryteringen, i det här fallet till den akademiska världen och problemet kostar liv. Vem vet hur många kvinnor som dött för att vi läkare fick lära oss att en hjärtinfarkt ser ut på det sätt de manliga forskningsobjekten uppvisade? Fortfarande kallas flera av de symtom kvinnor upplever vid en infarkt ”atypiska”.
Vad vi studerar, vilka frågor vi ställer och hur vi tolkar svaren styrs alltid delvis av vem vi är. Det gör att stora grupper i samhället, läs kvinnor och barn till arbetare och lantbrukare endast kommer att ”utöva ett begränsat inflytande över forskningen och undervisningen vid svenska högskolor och universitet”. Eftersom de inte är där. Något nuvarande politik för ökade klassklyftor bara kommer att förstärka.
Jag började tänka på det igen förra veckan. Då kom beskedet om att jag är antagen till forskarutbildning. Välkommen i Medicinska fakultetens gemenskap.
Och mitt enda bidrag till att minska snedfördelningen är att jag inte har föräldrar med en licentiat/doktorsexamen. Något som annars hade ökat sannolikheten för att jag skulle doktorera cirka 90 procent, i jämförelse med alla andra som tar läkarexamen.
All heder åt de som försöker rätta till problemet på universitetsnivå, men selektionen har skett långt tidigare. Det sker genom hela grundskolan, till exempel när många ger upp att lära sig matematik för att de inte förstår trots otaliga försök. Jag hade en civilingenjör hemma som kunde förklara allt hur många gånger som helst tills jag förstod det.
Kanske är det därför jag inte bara förbannar de månader det tagit att förstå hur man ansöker till doktorandutbildningen. Det har nog varit nyttigt att inte bara resonera sig fram till utan faktiskt få uppleva att saker och ting är betydligt drygare att ta sig igenom, när man inte kan fråga morsan på söndagsmiddagen om hur man gör.
