Dolu§pexarna skämtar friskt om både kungligheter, olympiska spelen och tentaskrivningar. Ett spex av jurister för jurister. Vad passar då bättre än att skicka jurister för att recensera genrepet?
Dolu§pexet är juristernas egna spex och i år bjuds det på urpremiär av spexet Pierre de Coubertin eller Jakten på den gamla flamman. Där får vi följa Pierre de Coubetin som var skaparen av de moderna olympiska spelen. Under OS i Stockholm 1912 var han dessutom med och tävlade i den något udda grenen litteratur. Föga förvånande vann han.
Detta handlar spexet emellertid inte särskilt mycket om, utan precis som i Lundaspexarnas senaste spex Jean Baptiste Bernadotte skämtas det mest om Frankrike och svenska regenter. Förutom detta återkommer melodier som Lundaspexarna också använde. Där upphör dock likheterna. Att jämföra Lundaspexarna med Dolu§spexet är ungefär som att jämföra Gudfadertrilogin med tre Beck-filmer.
Precis som sig bör är det mycket internskämt. För en normal människa, en så kallad ickejurist, måste flera av skämten vara helt obegripliga. Men på scenen står jurister och i publiken sitter jurister, och därför funkar humorn bra. Publiken skrattar igenkännande åt skämt om utsökningsbalken, tentaskrivningar och ekonomer i läsesalen.
Något som dock funkar mindre bra är omtagningarna. Det verkar som om spexarna bara har lärt sig en vers till sångnummerna. Ett annat problem är att det ofta var svårt att höra vad de sa.
Hjälpta av en publik full av blivande domare, paragrafryttare och brännvinsadvokater kan det säkert bli succé ändå. Spexet hade kanske inte hamnat på prispallen om det vore en tävling i vilket som är Lunds bästa spex, men som Pierre de Coubertin har sagt:
”Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl.”
