Trilskande bokstäver och irrande tankar. Allt fler studenter vid Lunds universitet söker stöd för kognitiva funktionsnedsättningar. Ofta upptäcks diagnosen först under studierna.
Det talas om den engelska romantiken på fjärde våningen på SOL.
– Har vi inte alla legat utslagna och bakfulla och sett Ivanhoe välja fel flicka, frågar föreläsaren och skrattet sprider sig mellan de kala väggarna.
Nicole Wachtmeister sitter ganska långt fram på en av de röda stolarna. Pennan rör sig oavbrutet över blocket, men ibland vandrar hennes blick iväg långt bort. Då börjar hon tugga lite på pennan. Om man lutar sig över axeln på henne kan man se att de engelska glosorna trängs sida vid sida med klotter och oändliga mängder av teckningar i blått bläck.
– Jag koncentrerar mig bättre om jag pillar med saker. Om jag inte gör det, så går allt mitt fokus till att låta bli att pilla på något och då lyssnar jag inte, säger hon.
– När jag var liten blev jag ofta beskylld av lärare för att inte lyssna under lektionerna.
Lärarna hade svårt att förstå att hon kunde sitta och rita och lyssna samtidigt.
– Under hela min skoltid trodde jag att jag inte var intelligent nog. Även om jag ville lära mig saker så hade jag svårt att förstå. Lärarna kunde lägga massor av tid och engagemang på de bråkiga killarna i klassen, för att få dem att utvecklas. När det kom till mig så suckade lärarna bara och sa att jag fick göra så gott jag kunde.
Det var inte förrän Nicole Wachtmeister hade börjat på universitet som hon fick diagnosen ADHD. När hennes äldre syster fick diagnosen bestämde sig även hon för att testa sig. Även om det var skönt att få en förklaring till koncentrationssvårigheterna, de låga betygen och bristen på motivation i skolan, så var det också ett hårt slag.
– Min mamma och mina systrar hade alltid sagt att det hela var en mognadssak, att det skulle bli bättre med tiden. Men när diagnosen kom förstod jag att det inte skulle förändras. Visst kan jag äta medicin, men jag kommer aldrig kunna fungera på samma sätt som någon som inte har ADHD. Det kan fortfarande vara svårt att acceptera, säger hon.
Hur känns det egentligen att ha ADHD?
– Man kan tänka sig att tankarna flyter igenom huvudet som en porlande bäck hos andra. Men i mitt huvud är det mer som hela havet stormar. Det kommer massor av tankar hela tiden och jag har lätt att fastna på en tanke väldigt länge. Då hänger jag inte riktigt med i vad som händer runt omkring mig under tiden. Sedan har det plötsligt hänt massor av saker.
ADHD är en kognitiv funktionsnedsättning. Så kallas sjukdomar eller psykologiska problem som försämrar en persons förmåga att minnas, orientera sig i tid och rum eller lösa problem. Det kan också vara att man har problem med siffror eller språk. De senaste åren har allt fler studenter vid Lunds universitet sökt stöd för kognitiv funktionsnedsättning. På fem år har antalet mer än fördubblats.
Christel Berg, chef för avdelningen för pedagogiska stödåtgärder vid Lunds universitet, tror att en av orsakerna kan vara att allt fler får bra stöd i grundskolan och på gymnasiet och därför har större chanser att ta sig in på universitetet än för några år sedan.
– Eleverna har fått bättre förutsättningar att förbereda sig inför universitetsstudier. Det kan vara genom bättre stödåtgärder och mindre klasser på gymnasiet som inriktar sig på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, säger hon.
Men precis som för Nicole Wachtmeister är det många som inte upptäcker vad det är som är fel förrän på universitetet. Vissa får reda på att de har en diagnos som de kan få hjälp för sedan de sökt sig till Studenthälsan. De känner sig stressade över skoluppgifter som går trögt eller har svårt att få ordning på vardagen.
– Det kan vara lärare, studievägledare, Studieverkstaden eller Studenthälsan som hänvisar till oss, berättar Christel Berg, och fortsätter:
– Sedan 2002 har mellan 25 och 30 studenter utretts per termin, och det är förvånande att det inte har skett fler utredningar under grundskolan och gymnasiet.
Tillbaka på Sol fylls klassrummet av ljudet av stolsben som skrapar mot golvet. Föreläsaren låter klassen gå tidigare i eftermiddag och Nicole Wachtmeister packar ner sina saker i sin bruna läderväska. Utanför fönstret skymtar en ljus vårhimmel. Hon slänger väskan över axeln och tar trapporna ned. Hon pratar högt och gestikulerar vilt.
– När man får veta att man har ADHD först som vuxen så har man hunnit få väldigt dåligt självförtroende på vägen. Jag trodde aldrig att det skulle fungera för mig att plugga på universitetet, men jag har fått så himla mycket hjälp och lärt mig hur jag ska få det att fungera, säger hon.
Men det tog ett tag innan bitarna föll på plats. 2007 pluggade Nicole Wachtmeister franska, men trots att hon då hade fått sin diagnos och kunde få pedagogiskt stöd från universitetet, tyckte hon inte att det hjälpte.
– Det gick inte alls. Även om jag gick dit och fick stöd så förstod jag inte hur jag kunde använda mig av det. Jag hade helt enkelt inte bearbetat klart allting. Jag trodde nog inte helhjärtat på att det skulle kunna gå, säger hon.
Men något år hon något år senare kom hon tillbaka till universitetet med större självförtroende. Hon fick hjälp att förstå när och hur hon ska plugga. Det visade sig handla mycket om att prioritera rätt.
– När man har ADHD blir man väldigt trött av alla intryck. Jag får välja vad som är viktigast under olika perioder. Ibland är det bättre att jag sitter hemma i lugn och ro och läser än att jag går på min föreläsning och inte kan fokusera. Jag är väldigt beroende av fasta rutiner och sömn. Man kan inte ringa mig vid tio en tisdagkväll för att spontanhänga. Då blir jag jättetrött nästa dag och har svårt att komma ikapp, säger hon och tillägger:
– Det är förstås väldigt frustrerande att det är såhär.
– Jag har alltid läst otroligt mycket vilket gjort att jag kunnat hänga med i samma takt som klasskompisarna, säger han.
Foto: Lukas Norrsell
En bit bort slickar vårsolen V-husets väggar på LTH och bleka studenter letar sig ut. Med slutna ögon och kaffekoppar i händerna lutar de sig mot den röda tegelbyggnaden. På en av bänkarna sitter Olof Åkesson som har tagit paus ifrån rapportskrivningen.
– Jag tvekade aldrig kring att läsa vidare trots att jag har dyslexi. Men jag var konfunderad kring hur det skulle gå att genomföra studierna, säger han och kisar mot solen.
Nu läser Olof Åkesson termin sex som brandingenjör och har redan bestämt sig för att fortsätta läsa till civilingenjör i riskhantering. Men det fanns en tid då hans skrivsvårigheter gjorde att skolarbeten överöstes med minustecken, på grund av stavfel. Det tog lång tid innan Olof Åkesson fick veta att han hade dyslexi, även om både han själv och föräldrarna förstod att det var någonting som inte stämde.
– Jag har alltid läst otroligt mycket vilket gjort att jag kunnat hänga med i samma takt som klasskompisarna. Det har även gett mig ett stort ordförråd. Men jag hade stödundervisning från och till under grundskolan, säger han.
Inte förrän sista året på gymnasiet kom diagnosen, efter tre års väntan på utredning. Det var en lättnad för Olof Åkesson men samtidigt inte särskilt omvälvande.
– Det var ju skönt att veta, men det har inte varit några större reaktioner från omgivningen. Skulle kompisar säga något taskigt skulle jag nog bytt vänner helt enkelt, säger han.
Om han ska skriva något på vita tavlan brukar han börja med att berätta för kursarna att han har dyslexi.
– Det finns ju alltid människor som inte klarar av fel. Men jag brukar säga att de får titta bort eller bara strunta i mina stavfel, säger han och skrattar lite.
Läs- och skrivsvårigheter är den funktionsnedsättning som flest studenter får stöd för vid Lunds universitet. Olof Åkesson tycker att det är stor skillnad mellan universitet till skillnad från grundskolan, i god bemärkelse. Här kan han få all sin kurslitteratur inläst, även de tunga avancerade böckerna på engelska. Han får anteckningsstöd och kan sitta i ett eget rum och skriva sina tentor, som han även får extra tid på sig att göra.
– Till skillnad från hela min skolgång så bryr man sig faktiskt om eleverna här på universitetet. Så var det verkligen inte under högstadiet, men här får man hjälp om man bara vågar be om det, säger han.
För Nicole Wachtmeister har samordnaren Anders varit A och O.
– I början av varje termin pratar Anders med de kursansvariga. Sedan lägger vi upp en plan tillsammans över hur jag ska plugga och vad som ska prioriteras, berättar hon.
Hon får anteckningsstöd av en kursare och kurslitteraturen kan hon ladda ner och lyssna på. Under engelskkursen har hon exempelvis lyssnat på MacBeth och Lysande utsikter på ljudbok. Även om hon gärna läser själv blir det mer effektivt med ljudböckerna.
– Under tentorna får jag sitta i ett eget rum med en provvakt och så får jag förlängd tentatid. Egentligen behöver jag inte sitta alla timmar. Men det gör att jag slipper bli stressad och störd av att folk lämnar rummet. Stressen blockerar mina tankar, säger hon.
Nicole Wachtmeister har tur. Hade hon kommit till universitetet för bara några år sedan, är det inte säkert att hon hade fått något stöd. Det var egentligen först 2002 som högskolorna blev skyldiga att erbjuda hjälp till personer med kognitiv funktionsnedsättning.
– Lunds universitet har gett stöd till studenter med funktionsnedsättning sedan 80-talet, men då räknades den här gruppen inte in i ”handikappade studenter” utan var främst inriktad på rörelse, syn och hörsel, säger Christel Berg på avdelningen för pedagogiska stödåtgärder.
– När lagen om likabehandling kom räknades alla funktionsnedsättningar in tack vare definitionen av ”funktionshinder”. Men det har säkert funnits studenter med exempelvis ADHD redan då, och har kanske på olika sätt ändå fått stöd.
Även om både Nicole Wachtmeister och Olof Åkesson är nöjda med det stöd de får från universitetet, betonar de båda en viktig egenskap för att kunna klara sig: envishet.
– Det svåraste är att acceptera att man har ett funktionshinder och vad det innebär, säger Olof Åkesson och fortsätter:
– Sedan att bestämma sig för om man ska göra något åt det eller inte. Jag vet personer som anar att de har någon liten bokstav, men som är rädda för att ta reda på om det är så.
– Man måste tro på att man kan klara av det, det blir betydligt lättare då, säger Nicole Wachtmeister.
– Jag tror att folk är rädda att de ska bli utan jobb om de har någon form av funktionshinder, eller att de ska bli diskriminerade på olika sätt. Men jag är ju inte en sämre kandidat till ett jobb bara för att jag har ADHD. Det hela handlar om att jag behöver extra stöd under inlärningsprocessen när jag pluggar, avslutar hon.
Text: Mette Mjöberg Tegnander och Ida Ölmedal
Foto: Lukas Norrsell
