Årets julkalender blir en uppföljare till 1996 års Mysteriet på Greveholm. Då var många barn rädda för de två snälla spökena Jean och Staffan. Men Kenneth Carlsson var rädd för en mer otippad gengångare: Jesus Kristus.
Min mamma är katolik. Inte jag, men jag har fått min del av katolska inslag under min uppväxt. Hade du gulliga bilder på ditt rums väggar när du var barn? Det hade säkert jag också, men i mitt minne har jag bara två ikonbilder. Jungfru Maria och Jesusbarnet med samma blängande uppgivna blick som besvikna människor i Aftonbladet.
De som minns barnprogrammet Ika i rutan lär känna igen sig i de kalla kårar som bilderna kontraproduktivt gav upphov till. Som att ha The Shining-tvillingarna ständigt övervakandes vid sängkanten. Ikonbilderna plockades ner och försvann. Endast krucifixet under madrassen blev kvar.
När jag var sex år dog min gamle morfar och jag och min pappa blev meddragna till den katolska kyrkan. Allmänt känt som en plats kvinnor i pingvindräkter cirkulerar kring. Inomhus var det inte mindre tokigt. Ett mörkt kallt stenpalats där folk drack vin och käkade kex medan prästen pladdrade på obegripligt på polska. Majoriteten förstod inte ett smack.
Men det fanns en plats dit åt mina ögon riktades. Ovanför altaret hängde han igen. Lite större, mycket läskigare. Jesus, med samma lidande blick som han hade haft på ikonbilderna. Längs hans revben rann blodet. Bergmansk ångest och katolsk skräck. Bilden etsades fast så hårt att jag under en period inte kunde äta kött, jag såg bara hans öppna sår (Få inga sjuka idéer nu, veg-vänner!).
Det måste ha varit utifrån sådana här 
upplevelser som Depeche Mode egentligen skrev Blasphemous Rumours. Det enda som möjligen kan vara mer barnatraumatiserande är jultomtemasker i textil.
Tack och lov kom Barnens bibel till undsättning, en förkortad mysig Bibelversion med fina teckningar som gav alla barn bilden av Jesus som en lite för schysst figur. Som religionens version av Musse Pigg – genomgod och hjälpsam, men lite väl tråkig.
Jag säger som Morrissey: I have forgiven Jesus. Det känns faktiskt nästan sorgligt att den sex timmar långa miniserien om Jesu liv inte går på TV i år. Vad ska guds barn göra istället? Käka ägg? Ha utgång bland alla tillresta påskidioter? Pffft. Själv ska jag nog leta fram de där gamla ikonbilderna för spänningens skull.
Att göra i påskhelgen:
Långfredag: En lång dag som kan spenderas med en nästan lika lång film. Har du dålig koll på Jesus? Kolla då in Jesus från Nazareth, filmen med stort F om Guds son. Men om du vill ha en roligare sammanfattning fungerar Life of Brian lika bra. Säger vi.
Påskafton: Min kursare Jakob går regelbundet i kyrkan, det vill säga en gång om året då det vankas midnattsmässa på julen. Oerhört fint och stämningsfullt. Kolla in din lokala påsknattsmässa om du inte kan vänta i nio månader till.
Påskdagen: Lämna påsken åt sidan en stund och haffa en vän med en bil. Beger er ut på de sydliga landsvägarna för den skånska konstrundan. Bara på Österlen öppnar ett hundratal konstnärer upp sina ateljéer och ställer ut under helgen och kommande veckan.
