En gulnad bokrygg till sällskap i fåtöljen är kanske ett akademiskt pluggideal, men ack så enformigt. Anahita Nicoobayan slänger undan läsglasögonen och studerar på löpbandet.
Jag älskar böcker, men jag hatar att läsa. Trots min grundskolekarriär som bokmal har jag på äldre dagar gått miste om viljan som krävs för att sitta och läsa timmar i sträck. Numer blir jag oerhört rastlös när jag måste sitta så koncentrerat under en längre tid.
När jag märkte denna förändring i mig själv blev jag upprörd och undrade vad det var för fel på mig – tills jag hittade ett komplement som fungerade löjligt bra. Ljudboken.
Rastlösheten försvann när jag upptäckte att jag kunde ge mig ut och röra på mig under tiden jag lyssnade på skönlitteratur. Detta är guld värt för mig som litteraturvetare, då jag pluggar samtidigt som jag tränar. På det sättet kommer man också ifrån problemet att man som student vanligtvis är alltför stillasittande.
Men det är mer eller mindre alltid samma reaktion som möter mig när jag berättar för någon om mitt nya favoritmedium. Medlidande blickar från kulturbevarande hipsters vill tala om för mig att jag missar själva huvudpoängen med boken om jag inte läser den på rätt sätt.
Läsningen anses ju inte vara autentisk, om man inte sitter och sniffar på en gulnad bok medan man suger åt sig allt vad den har att förmedla. Men om man är ute efter att förstå bokens innebörd borde inte dess papper vara avgörande, och i så fall undrar jag vem det egentligen är synd om.
Vem är de att säga vilket sätt som är rätt? Till och med Iliaden och Odysséen ansågs ha traderats muntligt i flera århundraden innan Homeros skrev ner dem. Så varför denna eviga misstro mot allt som är nytt eller annorlunda? Visst brukar jag tillhöra dem som tittar snett på smarta telefoner och surfplattor, men ibland får även jag erkänna teknologins fyndighet.
Missförstå mig rätt nu. Fysiska böcker är på inget sätt bakåtsträvande, och det ligger en hög mysfaktor i att kura ihop sig i soffan med en kopp te och en bra roman. Men ljudboken är ett praktiskt alternativ, och jag ser ingen anledning att skämmas över teknologin och hålla fast vid det gamla om det nya också råkar passa utmärkt.
Det är en oslagbar känsla att vika av Stora Södergata, flänga armar och ben omkring sig och höra Per Myrberg berätta hur Raskolnikov kör yxan i huvudet på Aljona Ivanovna.
Jag är ett barn av min tid, och det är jag stolt över.
