Det är något Helsingborgsspexet vet hur man gör. En Bernadotte som kung eller förväxling förnöjer lyckas med bedriften att fläta samman en tillsynes spretig historia. Men Lundagårds recensent efterfrågar mer spets och saknar det riktiga lyftet i uppsättningen.
Napoleon äntrar scenen, hasandes på knäna för att bli en halv meter kortare, tätt följd av sin tjänare Passpoutau. De är synligt upprörda över Bernadottes existens och kommer på den utomordentliga planen att skicka honom till Sverige för att göra honom till kung. Bernadotte tror själv att han flyttar för att hans hund, vilken han tror är en hamster, skulle må bättre med det nordiska klimatet. Vad som händer väl i Sverige får du själv ta reda på.
Storyn börjar ganska snart spreta åt alla håll med inte mindre än tre kärlekshistorier. Framåt slutet av spexet flätas mirakulöst alla sidohistorierna tillsammans, jag glömmer det spretiga och manusförfattaren får ett väl godkänt. Även kostymören förtjänar en stor eloge för sina kreationer.
Tillhör du dem vars hår reser sig när ett spex avviker ifrån lundaspexens traditioner bör du undvika Helsingborg. I Sundets pärla har man nämligen skapat sina egna traditioner.
Istället för de klassiska ordvitsarna har vi felaktiga ordspråk. Och istället för att klappa sig till ett extra nummer ropas det ”omstart” tills ett skämt upprepas. Tyvärr finns det vissa traditioner som borde hållas vid liv. Att byta ut orkestern mot en ensam gitarrspelare gjorde att stämningen aldrig blev högre än Napoleons blyga längd.
De politiskt korrekta skämten har inte bara en baksida. Kanske är det så att den mer familjevänliga approachen är Helsingborgsspexet sätt att differentiera sig från redan existerande spex.
Men det är framförallt den musikaliska insatsen som inte levererar. Det är endast när hotellägaren Mulberg, vars hotell Bernadotte bor på, tar ton jag kan luta mig tillbaka och njuta.
Text: Sara Willman
