Det var en smärtsam resa från ungdomens pingstpop till den intellektuella tron.
I höst lägger religionsfilosofen Martin Lembke fram sitt bevis för Guds existens.
Varje morgon, när tvillingpojkarna sover, sätter han sig vid sitt skrivbord och skriver. På pappersbunten bredvid datorn står doktorsavhandlingens titel i feta bokstäver: ”Gods and non-Gods”. Den 15 november ska Martin Lembke presentera det arbete som han ägnat fem år åt: ett bevis för Guds existens.
Vilken Gud är det han skriver om?
– Det är den Gud som brukar kallas filosofernas Gud. Det är den perfekte Guden, den alltigenom gode och allsmäktige guden. En varelse som har alla egenskaper som det i absolut mening är bättre att ha än att inte ha, säger han.
Andra gudar intresserar honom inte.
– Det kan tänkas att det finns någon hygglig – person. Någon som är ganska god och ganska mäktig. Men i så fall är det inte Gud, och jag tror att de flesta filosofer skulle hålla med mig om att den personen skulle vara ganska ointressant.
Martin Lembke talar inte långsamt, men mycket tydligt. Varje ord han väljer är exakt och entydigt. Kanske är det ett resultat av många långa dagars stötande och blötande av precis de begrepp han nu använder.
Men det har gått bra. På slutseminariet i maj kallade opponenten verket för ”en intellektuell prestation”. Inte så illa, med tanke på att opponenten själv är ateist.
– Opponenten sa att det egentligen bara fanns ett fel, berättar kollegan muntert från skrivbordet intill.
– Han var inte troende efteråt.
Martin Lembke skrattar åt minnet.
– Jag får väl försöka omvända honom nästa gång då.
Något i tonfallet får det att kännas som att alltihop är på lek. Talar vi verkligen om Gud, den Gud vars namn många av oss viskar när mörkret sänker sig? Den Gud Martin Lembke själv sjunger lovsånger till i kyrkokören på Sankt Thomas? Det är en känsla som ofta smyger sig på en mellan väggarna i Teologen, att den verkliga tron svävar i sin egen sfär, bortom logik och vetenskap. Ändå är det här som Martin Lembke har hittat mycket av botten i sin egen, privata gudstro.
Men det var inte här det började. Det började i Jönköping, i en av Sveriges största pingstkyrkor. Barnatron kom naturligt genom familjen. När Martin Lembke blickar tillbaka på sin hängivna tonårstid målar han upp en period av närmast konstant lycka. Tillsammans med vännerna i församlingen ägnade han all sin tid åt kyrkan och tron. De bad, sjöng pingstpop till gitarr och tog varje tillfälle de kunde finna att vittna om sin tro för andra som ännu inte vandrade i ljuset.
– Livet var ett äventyr, där jag var kallad av Jesus för att bekämpa mörkrets makter. Det kändes storslaget.
Men det var inte en intellektuell tro.
– Inom pingstkyrkan är teologins historia ett ganska okänt fenomen. Traditionellt är den typen av karismatisk kristendom aningen världsfrånvänd, tycker Martin Lembke.
– Fokus ligger helt på de andliga nådegåvorna som man menar att Gud kan ge de troende. Världslig bildning anses inte tillföra något bestående värde, berättar Martin Lembke.
Hur hamnade denna glada bekännelseivrare vid ett skrivbord i Lund? Kanske kan man säga att det inte var Martin Lembkes tro som tog honom hit. Det var hans tvivel. För vid 17-årsåldern kom baksmällan. Martin Lembke beskriver det som att ”det gick grus i det andliga maskineriet”.
– Min relation till Gud började kännas trög och besvärlig. Jag tyckte att Gud blev frånvarande och började söka fel hos mig själv. Vad är det jag har gjort för att flytet i mitt andliga liv skulle upphöra? Jag försökte ägna ännu mer tid åt mina andliga plikter, och upplevde Gud som omänskligt krävande.
Snart gick all kraft och tid åt att grubbla. Skolresultaten sjönk och till slut gav Martin Lembke upp. Han bestämde sig för att ge upp sina andliga plikter. Han kände alltmer hur han drogs till ateismen. Han flyttade till Lund för att läsa till gymnasielärare.
Det var där vändpunkten kom. Möjligen kan man rentav säga att det var vid ett bestämt tillfälle, nämligen på en Studentaftonskväll 1998.
– En amerikansk filosof argumenterade mot Ingmar Persson, då professor i praktisk filosofi i Lund. Det var första gången jag hörde seriösa argument för Guds existens. Jag slogs av att det gick att resonera på ett intellektuellt plan kring det.
Martin Lembke bestämde sig för att börja läsa filosofi. Och i takt med att han gjorde det, återkom också tron på Gud. Samtidigt växte kärleken till ämnet i sig.
– Det var nästan en euforisk känsla första terminen. Jag upplevde en nyfunnen tankens klarhet när jag fick ge mig i kast med klassiska metafysiska och logiska problem och lära mig argumentationsanalys.
Så började en mognare tro att gro, närd av två institutioner i Lund: Kungshuset, där filosoferna sitter, men också Centrum för teologi och religionsvetenskap. Det var nämligen här som Martin Lembke för första gången kom i kontakt med den kristna teologins historia: troende människor som resonerat om Gud i årtusenden. Martin Lembke konverterade till katolicismen och har idag en motsatt position till sin ungdomskyrka.
– Jag tror att det är viktigt att känna till religionens rötter. Då förvirrar man sig inte lika lätt. Om man får en ny idé kan man gå till en bok och slå upp och se vad andra har tänkt kring det förut. Inom katolska kyrkan finns det en lång sådan tradition av teologisk reflektion. Det var rentav kyrkan som grundade de första europeiska universiteten.
Här sitter han nu, på krokiga vägar sammanlänkad med många tidevarvs tankar. Men hans eget argument då?
– Jag försöker göra något nytt genom att kombinera två klassiska gudsbevis, säger Martin Lembke.
Och nu gäller det att vi hänger med.
– Alla ting har egenskaper. Exempelvis har bordet du sitter vid egenskapen att vara ett bord. Hur förklarar vi att det finns bord överhuvudtaget? Jo, för att göra det måste vi gå utanför klassen av bord. Minst ett icke-bord, alltså något som inte är ett bord, måste vara orsaken.
Och vad har detta med Gud att göra? Jo:
– Samma sak gäller för icke-gudar, inklusive varelser som du och jag. För att förklara varför det finns icke-gudar överhuvudtaget måste vi gå utanför klassen av icke-gudar, och då hamnar vi i klassen av gudar. Och det är där jag vill hamna.
Men kan man då inte lika gärna säga att enhörningar måste finnas, eftersom det finns icke-enhörningar? Det är här större delen av Martin Lembkes arbete ligger: att visa varför det är rimligt att anta att Gud är orsak till existensen av icke-gudar, utan att därmed tvingas gå med på att det finns enhörningar som orsakar existensen av icke-enhörningar.
– Just i fallet enhörningar är det enkelt. Eftersom enhörningar är komplexa ting kan det inte vara så att de är orsaken till att det finns icke-enhörningar överhuvudtaget. De består ju av horn och mular, som i sig är exempel på icke-enhörningar. De skulle alltså behöva vara orsak till sina egna delar, och det funkar inte.
Martin Lembke ler finurligt. Känslan av att det hela är en lek faller på igen. Frågan hänger i luften: Vad händer om han har fel?
– Jag skulle kunna ha fel. Det kan hända att jag rentav hittar ett bevis som tyder på att Gud inte finns. I sådana fall skulle jag behöva tänka igenom saken noggrannare. Men det är inte så att min personliga tro står och faller med ett enskilt argument. Den sitter djupare än så.
