Efter mirakelvändningen i tisdags är det svårt att tänka på något annat än fotboll. Boelspexarna gör dock ett försök att få oss på andra tankar när de sätter upp ett purfärskt spex. Ett spex utan Zlatan, men med både cowboys och indianer.
Buffalo Bill är ett helt nyskrivet spex som aldrig har satts upp förr. Karaktärerna är i fokus och det är inte så noga med handlingen – den är knappt värd att återge. Men det utspelar sig i alla fall i vilda västern någon gång i mitten av 1800-talet, och det är kärlek, förvecklingar och transvestiter. Precis som det ska vara helt enkelt.
Det som lyfter spexet är alla roliga karaktärer. Startelvan består av bland annat kvinnotjusaren Buffalo Bill, som tror att han är en affärsman, men som är ungefär lika framgångsrik som Fredrik Ljungberg var i Celtic. Sedan är det missionärerna Simon och Sara som är kristna, syskon och gifta, samt James och James som så att säga inte är första straffläggare. För att uttrycka det i klartext: de är dumma i huvudet. Bästa spelaren av alla är dock den psykiskt störda indianskan Pocahontas, iklädd kanot, som egentligen bara vill ha en kompis.
Första akten påminner om Tysklands första halvlek mot Sverige; utan att på något sätt förta sig leder de med 3-0. För trots att det är genrep och en svårjobbad publik, mestadels gamlingar från Lunds energi, lyckas spexarna riva ner en hel del skratt och för att vara första gången de framförs sitter sångnumren förvånansvärt bra.
Nästa halvlek börjar med viss teknikproblematik. En mikrofon gör raspande ljud och det är svårt att höra. Här dör spexandet!
Tänkte vi.
Men sedan lyckas någon lösa problemet och spelet kan fortsätta. Efter ungefär 90 minuter är allt över och publiken går hem. Få lär vara besvikna och vid helgens matcher kommer det säkert att vara ännu bättre. De lyckas till och med nästan få mig att glömma fotbollen.
