Ja herregud. Hur ska man sammanfatta det här då?
När jag anlände till blekingska i fredags morse sa Christoffer (PQS) med ett skratt “Vet du vad du har gett dig in på, Virve?” – vilket jag både hoppas och tror var en anspelning på hur många gånger jag konstaterat i denna blogg att jag inte har en aning om vad jag gett mig in på. Men nu är jag ju på andra sidan tandem. Så vad var det då jag gav mig in på?
Såhär i efterhand känns det som att det har gått i ett. Alla timmar och grejer bara flöt ihop och blev en enda lång massa. Jag tror jag gillar enda långa massor. Saker som är bra vill jag ska hålla på länge, och jag har alltid tyckt att det krävs en viss tid för att man ska hinna ta in och njuta av något. Jag tycker tex om att åka tåg och buss, men inte korta sträckor, då är det bara irriterande. Hade tandem varit som en klubbkväll 22-02 hade det alltså bara varit irriterande. Nej, det hade säkert också kunnat vara kul. Men jag tror att den där gemenskapen och galenskapen och det där att man slappnar av kommer först efter ett visst antal timmar. För mig var det i alla fall först någon gång efter frukost som det verkligen taggade till och det kändes som att det var då som musiken och dansen var som galnast och roligast.
Precis som valborg har tandem karaktärsdraget Kaos. Säga vad man vill om valborg – men min erfarenhet har varit att man i alla fall alltid kan räkna med att det blir en händelserik dag. Jag tror att man kan säga detsamma om tandem (fast dagAR då). Väl i Lundagård blev det ju inget av fontänbad, vilket var lite anti-klimax – och konstigt att vi fick veta det så sent. Utan att alltså ha upplevt det skulle jag vilja säga att det verkar vara en kul tradition som jag hoppas återupplivas. Det kändes liksom som körsbäret som aldrig riktigt kom på den annars nådda toppen.
Speaking of onådda toppar så kammade ju blekingska nationen noll i samtliga tävlingar, vilket vi tog utan bitterhet. “Hur kunde supporterpriset gå till Malmö nation som inte ens är utklädda och bara stod på Götaplatsen och såg sura ut?” sa vi bland annat. Men sedan gick vi tillbaka till att vara charmiga, hoppade omkring och gick sedan och satte oss på bussen där vi möttes av en Jimmy som höll ett minital där han bland annat sa att “Det spelar ingen roll att vi inte vann några priser – för den gemenskap vi har här just nu på bussen och med varandra – den är det finaste man kan få”. Ett allmänt “Awww” och några vattniga ögon utbröt tillsammans med ett något förvirrat “Och alla så dricker vi nu Jimmy till..” och sedan var det sistaminuternadisco kortisen Lundagård – Måsvägen som mest kom att hända till denna låt som hur otippat – och hemskt – som helst faktiskt nog är den låt som vi spelade/jag hörde mest. Den är verkligen supertråkig, egentligen – och särskilt för oss som inte fattar/var insatta från början. Men egentligen gör det väl den bara än mer kvalificerad till årets tandemlåt. Och jag tror banne mig att den vann alltså.
Så. Tandem. Jag sa ju förut att jag faktiskt bara kunde se det sluta på två sätt: 1. Att jag ligger där i fontänen och tänker ALDRIG IGEN! eller 2. Att jag ligger där i fontänen och tänker ALDRIG IGEN! Men att jag efter någon dag känner – precis som ett barn efter en läskig men kul karusell – “Igen! Igen!” Jag tror att resultatet blev alternativ 3: Jag låg överhuvudtaget inte i någon fontän och jag kände på en gång ”Igen! Igen!” Jag var desto opeppare mitt i natten och hade kanske en lång startsträcka – men när vi fick höra att vi närmade oss Lund kändes det plötsligt och – faktiskt – för tidigt.
Jag tror att om jag har lärt mig något av tandem så är det att det ibland kan vara väldigt skönt att inte ha en aning om vad man ger sig in på. Och bara hänga på ändå och se vad som händer. Dock underlättar det att göra detta med en härlig grupp och att ha ett bussäte att luta sig tillbaka mot – ifall någon skulle få för sig att spela tandemlåten igen.
