Plugga för tentan, jobba för brödfödan och vara tillsammans för att slippa vara ensam. Är det inte mer än så, undrar Virve Ivarsson och längtar till tiden när livet var ett äventyr.
”Nej jag säger nej jag säger nej” Det är måndagsnatt i november och i ett studentrum på Vildanden hoppar jag upp och ner till Raymond & Maria. Under dagen har vår klass haft besök av en åklagare som gett oss ett livsschema och pratat föräldraledighet och friskvård. I helgen offentliggjorde ännu en jämnårig sin graviditet på Facebook.
I mitt huvud snurrar något jag hört Peter Stormare säga i en TV-soffa. Han berättade om hur han reagerade när han just tagit studenten och märkte att det första många klasskamrater gjorde var att köpa mikro och flytta ihop. ”Jag tänkte, är livet slut nu – nu när det äntligen har börjat?”
Plötsligt känns det som att det redan är bestämt. Plugga klart, skaffa lägenhet, partner, fast jobb och barn. Jobba på att få ihop livspusslet, belöna dig med blanka elektroniska prylar och två veckor i Thailand. Visst måste det väl finnas något annat att göra av livet. Eller?
Som liten vaggades jag in i att livet skulle bli ett äventyr. Det skulle finnas spänning, kärlek och uppdrag som var livsviktiga och sammanlänkande. Någonstans på vägen mot vuxenhet blev istället målet att lyckas få en fast anställning, partner och häck. Tappade vi inte bort någonting viktigt på vägen?
Kanske var det entusiasmen. För några år sedan intervjuade jag Leif Alsheimer, författare till boken Bildningsresan. Han pratade om att skolan är alltför inriktad på att producera vad arbetsgivaren vill ha men att den egentligen borde ha två mål – dels att utbilda studenterna för arbetsmarknaden men också att utbilda dem i att hitta sig själva och vad de egentligen vill göra med livet. Att bara utbilda för arbetsgivaren menade han var ett hot mot såväl demokratin som studenternas chanser att leva innehållsrika liv.
Man pluggar för en tenta, jobbar för att få ekonomin att gå ihop, kanske blir tillsammans med någon för att slippa vara ensam. Om det är något jag är utsvulten på så är det människor som gör saker inte som ett medel för något annat utan för att det är så kul i sig självt. Personer som också hoppar upp och ner i sina studentrum och tänker att livet borde bli ett äventyr. Och att det där äventyret borde innebära något mer än två veckors semester i Thailand.
