Det ramverk som byggts upp under det senaste århundradet hotas av intresseorganisationer som försöker ersätta studenternas legitima röst, skriver Christoffer Ivarsson, tidigare kårordförande.
Här följer några synpunter från en gammal och bitter kårföreträdare. Jag har varit kårordförande, kårsamarbetesordförande, ordförande för en av studentsektionerna i Saco och jag är nu internationellt kårengagerad.
Den senaste tiden har många av er blivit lobbade på av Saco Studentråd. De har åkt land och rike runt för att prata med er, och för att synas tillsammans med er. De har lobbat för att få er att tycka som de, och för att bygga upp sitt eget förtroende genom att samarbeta med er. Och övergripande så har de lobbat för en ”enad studentrörelse”.
Jag vill uppmana er att inte falla för den lobbying ni nu utsätts för. Redan innan obligatoriet avskaffades diskuterades i det dolda hur Saco Studentråd skulle kunna komma in och ta en del av den ”marknad” som kårerna tidigare monopoliserat. Pratet om ”enad studentrörelse” innebär i själva verket en splittring och försvagning av studentrörelsen, och det hoppas jag att ni ska inse.
Kårerna är inte vilka studentorganisationer som helst.
Ni och jag vet att studentkårerna inte bara är en typ av studentorganisationer i mängden. Ni och jag vet att studentkårerna är det centrala ramverk som finns för att driva studenternas intresse. Vi som sett alla delar av studentrörelsen vet att det är en enorm skillnad på det som studentkårerna står för och det som andra studentorganisationer står för. Vi vet också att det är svårt att förklara för dem varför.
Men när vi försöker förklara varför studentkårsrörelsen inte är som andra organisationer för studenter så kan vi säga något i stil med följande. Det finns en anledning till att studenterna tar en ledande position i styrandet och utvecklandet av högskolesektorn, inte bara i Sverige, utan i hela Europa. Den anledningen heter kårrepresentanter, och det förtroendekapital som kunniga kårrepresentanter har byggt upp under ett århundrade. Studentkårernas representanter åtjnuter en enorm respekt därför att högskolans ledarskap vet att de inte är ett ”särintresse”.
Studentkårerna har den organisation och den erfarenhet som krävs för att uppfylla två kriterier;
– att å ena sidan utbilda sina representanter till att vara såpass kunniga i styrningen av högskolorna att de kan matcha vilken professionell akademisk ledare som helst.
– men att för den sakens skull inte bli en elitistisk lobbyorganisation utan förankring bland studenterna som de ska representera.
Studentkårerna definieras och består i den balansgången mellan expertorganisation och gräsrotsorganisation. Man har lyckats med det, och det är därför man utgör Studentrösten med stort S. Det är därför man kan sätta agendan för högskolesverige och högskoleeuropa.
Splittrandet av studentrösten
När det nu kommer in andra organisationer som likt Saco Studentråd vill muta in sig som legitim del av studentrörelsen så måste man fråga sig vad deras motiv är, vad de tillför och hur ett accepterande av dem i den rollen de vill ha påverkar den rörelse vi byggt upp under de senaste hundra åren.
Saco Studentråd skapades inte ur ett behov. De skapades därför att Saco ville ha en studentdel. Det är bra PR, och bra för att locka studentmedlemmar till huvudförbunden. Så Saco Studentråd var/är tvungen att uppfinna ett syfte till sig själva. Och man har lyckats få kunniga och bra personer till sin styrelse, och har därmed lagt upp en någorlunda framgångsrik strategi för hur man ska muta in sig på kårernas område, och i slutändan bli en del av ”studentrörelsen” på samma nivå som Sveriges Förenade Studentkårer.
Men vi måste såklart fråga oss vad vi vinner på att ge dem det utrymmet. Svaret är naturligtvis ”ingenting alls”. När de försöker försvara sin existens gör det oftast det med att de, eftersom de är en facklig organisation, kan arbetslivsanknytning. Utöver det faktum att deras senaste förslag visar att så inte är fallet, så frågar jag er: kan inte kårerna arbetslivsanknytning? Jag har jobbat med den frågan hela min kårtid. Jag vet att kårerna kan arbetslivsanknytning.
När jag kritiserar får jag höra att ”det behövs fler studentperspektiv” eller möjligen ”alla perspektiv behövs”. Vad svara på det? Ja, för det första är det naturligtvis så att alla perspektiv inte alls behövs. Vi behöver inte nazistiska studenters perspektiv eller tok-anarkistiska studenters perspektiv. De tillför ingenting vettigt. Vi kan dra en paralell till att biologiprofessorn inte heller behöver lyssna på kreationisten.
För det andra så kan man svara att det givetvis är så att det bör finnas en uppsjö av studentorganisationer runt kårerna som är inriktade på specialfrågor. Det är lysande att vi har studentorganisationer för HBTQ frågor, studentorganisationer för internationella frågor, studentorganisationer för sossar, för miljöpartister, för moderater och studentorganisationer för fackligt aktiva.
Men, kära kårföreträdare, här är min huvudpoäng:
Lika lite som Konungariket Sverige kan acceptera att någon sätter upp en alternativ riksdag för att föra fram ”folkets röst” kan kårerna acceptera att någon av dessa sidoorganisationer sätter upp sig själv som en studentröst vid sidan av det etablerade ramverket. Kårerna är det centrala ramverk som finns för att föra fram studentrösten, och det finns en anledning att det är definierat i lag och förordning att denna demokratiska plattform ska finnas.
Kära kårföreträdare, låt inte studentrösten splittras. Värna kårernas roll. Lyssna på alla studentorganisationer, använd dem som expertorganisationer när det behövs, och uppmana dem att föra sin politik genom kårernas fullmäktige och andra organisationer i övrigt. Men låt dem inte få ta en större roll än de förtjänar.
PS: det finns många som säkert kommer att bli upprörda på mig för att de uppfattar att jag genom detta attackerar dem personligen. Så är inte fallet, och jag vill understryka att jag tycker att många av de som är aktiva i Saco Studentråd är oerhört kompetenta och bra personer, och många av de sakerna de driver håller jag med om. Jag har skrivit detta därför att jag tror på principen om att kårerna ska vara den centrala studentrösten, och när jag uppfattar att det är hotat vill jag säga någonting. That is all.
Fakta
[checklist]
Christoffer Ivarsson är tidigare ordförande för Humanistkåren och Lus, Lunds universitets studentkårer. Han är även initiativtagare till Projekt Athena som vill höja statusen på för humaniora. Texten är även publicerad på Christoffer Ivarssons egna blogg.
[/checklist]
