Några veckor in i december är det omöjligt att värja sig mot stämningen. Den ligger i luften, som någon sjöng. Det surras på gator och torg. Människor är spända, stressade, förväntansfulla. För även de som inte vill erkänna det känner ju precis som alla andra – årets viktigaste händelse närmar sig.
Jag talar såklart om musiksidan Pitchforks publicering av listorna med årets bästa album och låtar.
Jag vet inte varför jag är så besatt av årsbästalistor. Det talar på något sätt emot allt vad jag tror på. Konst ska inte rangordnas, inte jämföras som idrottares insatser i tävlingar. Men varje år sitter jag ändå där, klistrad framför datorn i timmar när listorna börjar poppa upp på de olika bloggarna. Och så till sist Pitchfork då, vars listor släppts under den gångna veckan. Deras listor är så viktiga att jag skulle kunna rättfärdiga en dags studie-/arbetspaus bara för att kunna gå igenom dem i lugn och ro (därför är det problematiskt att de sprider ut låt- och album-listorna över en hel vecka).
Så vad är det då som får mig att som så många andra dregla hejdlöst över denna form av generaliserande? Ja, dels är det väl glädjen över att folk tar sig tid att skapa en kanon över samtida musik i en värld där musikjournalistik är något marginaliserat. I några veckor får det plötsligt ett tillfredsställande utrymme. Dessutom är den kvantitet musik som släpps under ett år så överväldigande att en lista är ett tacksamt verktyg för minnet och för nya upptäcker.
Men det har väl också att göra med att det känns befriande att se något så förbjudet som resultatet av ett års tävling i musik. Att se något så bisarrt som Frank Ocean ställd mot First Aid Kit, The xx mot R. Kelly och Carly Rae Jepsen mot Patti Smith.
Det kanske inte går att tävla i musik (eller?), men att ställa vitt skilda verk mot varandra är poänggivande på flera sätt. Det är dels intressant att se hur trender som kommer och går påverkar receptionen av samtida musik och det är dessutom en uppgift som tvingar musikkritikern att förstå och förklara de strukturer och kvalitéer som får henom att uppskatta viss musik mer än annan.
Helgtips
En del talar om denna fredag som apokalypsen. Har inte tid och ork att tänka på den, om jag är djärv nog att ta en paus i uppsatsskrivandet tar jag mig till Fukt på Moriska Paviljongen i Malmö där det bjuds på ”techno & house från då och nutiden.”
På lördagen lyssnar jag på årets bästa nykomling: bandet Haim (som inte fått någon plats på pitchforks listor).
”The Hobbit” var inte särsklit bra. Men rolig att se på bio, bra söndagsunderhållning.
Fakta
[checklist]
Anton Wedding, 22, pluggar kandidatkursen i litteraturvetenskap på dagarna och jobbar som biografmaskinist på kvällarna. På sin ”fritid” skriver han om musik och litteratur, bland annat som redaktör för tidskriften ordkonst och på bloggen mindremusik.com. Gillar att snusa och titta på djurklipp på youtube. Var fjärde fredag möter du honom på lundagard.se.
[/checklist]
