Humanioran kan endast existera så länge dess viktigaste element saknas på annat håll. Att låta ifrågasättandet av vetandets gränser vara en fråga för endast en fakultet är att hålla det på bekvämt avstånd. Kanske är det dags att avskaffa begreppet humaniora.
Många talar om en humaniora i kris. Systemet med betalt per examinerad elev får universiteten att sänka sina krav – det är lättare att tjäna pengar på att tentera ut en elev på låga krav än att lära eleven något svårt. Drar man ner lite på kraven inom humanioran kan man lägga pengarna man tjänar där på läkarlinjen och civilingenjörerna istället. Sådant med status.
Det har talats och skrivits mycket om den här krisen. Filosofiprofessor Svante Nordin längtar tillbaka till en tid då män var män och böcker böcker och alla läste Platon (DN 29/3 2008). En strålande guldålder som nu ligger bakom oss. Svenskt Näringsliv och ekonomiprofessor Mats Alvesson tycker det vore bättre om studenterna läste riktiga saker. Sådant man kan tjäna pengar på. Vad är modevetenskap för ämne egentligen och vad är förutspådd profit över en tioårsperiod? Etcetera.
Humanioran och dess vara eller icke vara och vilken form det ska ta diskuteras ständigt. Som ett evigt pågående bakgrundsmuller som ibland ökar i styrka. Men när man diskuterar vad humanioran bör vara och bara diskuterar humanioran – riskerar man inte att missa något viktigt?
Rättvisemärkningen i affären kan tyckas vara en utmärkt markering, vad finns det för möjlighet att över huvud taget säga något negativt om den? Den märker ju bara en produkt som producerad under goda förhållanden, med rättvisa avtal. Det är bara det att en rättvisemärkning endast kan existera så länge andra produkter produceras orättvist.
På ett liknande sätt är det med humanioran. Universiteten har denna fantastiska fakultet, där människor kan studera vetandets själva grunder, reflektera över sin existens och över språkets verkan på vår verklighetsuppfattning. Men det faktum att dessa institutioner är just humanistiska, med den underförstådda idén att studierna kring de mer abstrakta och estetiska dimensionerna av existensen sker just där och ingen annanstans, riskerar att bli ett problem. Någon gång blev studier som något som utvecklade den abstraherande individen något som reserverades för en fakultet. Inom andra discipliner kan det fortfarande finnas, men då som en sekundär aspekt.
Inom den humanistiska forskningen utforskas områden som andra akademiska fält inte kan komplettera, eller bör ha som sitt primära fokus. Detta betyder inte att humanioran skulle vara överlägsen de andra kunskapsdisciplinerna. Det betyder att den dels diskuterar kunskapens själva gränser på ett sätt som kommer till en helt annan nytta när det implementeras i lärandet, dels att diskussionen om den estetiska dimensionen av kunskapen verkar ha reserverats för humanioran. Men om dessa insikter ska komma i bruk bör vi kanske överväga hur vi drar gränserna mellan akademiska discipliner på grundutbildningen.
Juriststudenterna på svenska universitet lär sig att applicera lagen, vilket är fullt rimligt med tanke på att de utbildar sig till jurister. Men det är också allt de får lära sig innan de börjar med allmän rättslära. En enda kurs som ska täcka det abstrakta perspektivet på hela juridiken. Mot slutet av utbildningen dessutom. Samtidigt sitter det folk i Kungshuset och lär sig moralfilosofi och villkoren för att upprätta ett samhälle, utan att någonsin komma i närheten av en rättssal. Är det inte något allvarligt fel med den bilden?
Detta betyder inte att man bör kräva av studenterna att de ska studera enbart för att sedan fylla en plats i ekonomin. Det skulle vara en märklig och planekonomisk utgångspunkt. Tvärt om, vad jag efterlyser är en större närvaro av abstraktion och estetik inom samtliga kunskapsfält. Men det är också lätt för universiteten att undvika att inkludera de mer abstrakta resonemangen, eller den estetiska reflektionen, bland de som faktiskt behöver dem, när man bara kan referera till den humanistiska fakulteten. Varför sker inte metastudierna av disciplinerna parallellt med själva disciplinen? Eller som Johan Kaluza, studeranderepresentant i fackförbundet Civilekonomernas kvalitetsutvärderingssystem, uttryckte sig i en artikel i Civilekonomen: ”Om vi inte har det kritiska tänkandet med oss, vad blir kvar då? Jo, det ekonomiska hantverket och då är det inte mycket som skiljer oss från yrkeshögskolorna”.
Försök till disciplinöverskridande undervisning har gjorts och görs. Om inte annat genom (det något taffligt utförda) införandet av normkritiska perspektiv inom samtliga discipliner på universitetet. Jonatan Macznik, juridikstudent och krönikör på lundagard.se, beskriver det som att ”när genusperspektivet ska inkluderas, görs det ofta på ett intvingat och obekvämt sätt. Det är lite som att det räcker att nämna kön för att genuskravet ska kunna bockas av”. Det är inte konstigt att det blir så. Ena dagen har man juridiken här, humanioran där. Sedan lägger man lite humaniora i juridiken och total förvirring uppstår, saker görs på fel sätt och ingen förstår riktigt poängen med varför något ska komma utifrån och krångla till ett akademiskt fält. Det är, på sätt och vis, helt rätt reaktion. Varför ska den här typen av slutsatser komma utifrån, från en annan del av universitetet? Risken är att humanioran, eller mer specifikt tänkandet kring kunskapens roll i ett existentiellt sammanhang, ses som en avgränsad dimension som egentligen inte har något med universitetet i stort att göra. Det absolut bästa sättet att ta tillvara den kunskap som ryms i de humanistiska vetenskaperna kanske är att integrera dem med andra discipliner.
Det är möjligt att vi borde sträva efter att avskaffa humanioran, genuskurserna och allmän rättslära. Inte vad de här ämnena innebär, inte de studier som bedrivs inom ämnena, utan begreppen. Avgränsningen. Liksom rättvisemärkningen i affärerna kan de bara existera så länge något viktigt saknas någon annanstans.
