En debatt om den svenska försvarsmakten kanske bidrar till att stigmatisera soldater i det svenska samhället, men det är inte en orsak till att sluta föra debatten, skriver juriststudenten Tobias Sjöqvist i sin replik till Christoffer Hökmark.
Först och främst vill jag säga att jag i denna text inte tänker kommentera moralitet eller effektivitet i den svenska myndigheten försvarsmaktens verksamhet. Jag tänker dock kritisera Hökmarks slutsatser.
De slutsatser om att vi inte kan diskutera försvarsmaktens natur som Hökmark drar ur Annika Skogars artikel i Lundagård 7 dec 2012, menar jag är felaktiga på en rad grunder. Låt mig förklara.
Eftersom det finns en stor kvalitativ skillnad i försvarsmaktens verksamhet före och efter juli 2010, så finns det för det första nya grunder för att kritisera utvecklingen. För det andra medför denna skillnad i verksamhet också en annan PR-strategi från försvarsmakten, som i sin tur lett till en ökad militarisering av det svenska offentliga samtalet och det svenska offentliga rummet.
Den kvalitativa skillnaden i hur försvarsmakten bedriver sin verksamhet inleddes efter Sovjetunionens kollaps. Det svenska försvaret ställde gradvis om från ett brett folkligt förankrat invasionsförsvar till ett smalt förband av yrkesmilitärer. Devisen var ”smalare men vassare” – man kan lite generaliserande säga att sen det svenska territoriet ansetts vara fredat har man lagt om verksamheten till att värna svenska intressen utomlands. Omställningen kulminerade i att värnplikten officiellt avskaffades den 1 juli 2010.
Med avskaffandet försvann också det förhållande som var man och många kvinnor hade till myndigheten. Härefter måste alltså myndigheten skapa ett nytt förhållande till den svenska offentligheten eller riskera att inte kunna kommunicera och förmedla den bilden av sig och sin verksamhet som man vill. De behövde med andra ord ”ta kontroll” över sitt ”varumärke”.
Lösningen på det problemet resulterade i en myndighet med en ofantlig PR-budget som inte bara vill väcka intresse utan också måste legitimera sin existens för att göra detta i utgångspunkten. För att säga det enkelt: vi har en myndighet som syns överallt vars budskap är att krig är en vettig lösning på en konflikt, oftast i MENA-området. Se reklamkampanjer som ”Vad håller du på med?” och ”Det löser sig nog”. Det finns ingen motsvarande budget hos t ex SIDA där liknande tjänstemän försöker berätta om deras världsbeskrivning och konfliktlösning. Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys, stödjer denna bild i sitt uttalande till ekot (10 juli 2011) där han säger att Sverige som krigsförande nation måste ta kontroll över bilden av kriget, vilket är vad försvarsmakten sysslar med post 2010. Därför menar jag att vi klart och tydligt kan se en militarisering av det svenska offentliga samtalet och rummet.
Hökmark vänder sig dessutom mot bilden av att de som försvarsmakten med sina PR-trick och kampanjer vänder sig till är de som saknar alternativ, men han ger egentligen inga argument emot det. Vad han säger är att 1. människor som går med i försvarsmakten testas på olika sätt, 2. människor som går med i försvarsmakten kan vara karriärister, och 3. de kan också vara karriärister inom försvaret.
Ingenstans finns det något som går stick i stäv med att försvarsmakten vänder sig till ungdomar som inte har andra alternativ. Sedan avslutar Hökmark med att det säkert också till universitetet söker människor som inte vet vad de vill göra av sina liv. Där kan jag bara hålla med, jag var själv en av dem. Skillnaden var att min tvekan inte ledde till att jag fick åka till mellanöstern och döda människor.
Det är olyckligt om debattartiklar som kritiserar svensk krigsföring och det svenska försvarets rekryteringsverksamhet stigmatiserar soldater, speciellt om det finns fog att tro att anledningen till att de är just soldater är att de var stigmatiserade i utgångspunkten. Det är dock en konsekvens vi måste acceptera i kölvattnet av den demokratiska samhällsdebatten.
Tobias Sjöqvist
Juriststudent
Läs även: En militariserad generation
Replik: Christoffer Hökmark ”:”Bidrar till att stigmatisera soldatyrket”
Replik: Annika Skogar: ”Pekar på en allvarlig utveckling”
