Att på egen hand revolutionera synen på vad en inbakad pizza kan innehålla är inte smärtfritt, erfar Dennis Jörnmark Callstam.
På en oansenlig tallrik med en bild föreställandes en pizzabagare låg den. Lika tillplattad och död som de fossiler av antikens fiskar som går att finna i valfri trappuppgång av äldre snitt. Lika lockande som skrämmande. Pizzabagaren hos Pizzeria Kryddan tillhandahöll gaffel och kniv. Mitt hjärta hade passerat halsgropen och nått mungipan. Det var dags att hugga in.
Den unika variationen av det traditionella italienska kökets mest älskade maträtt var av inbakad modell. Någonstans därinne skulle förutom champinjoner och fetaost, även såväl bearnaisesås som vitlökssås dväljas. Det var upp till mig att utforska pizzans innandöme. Och snart skulle det även vara upp till mig att ta hand om diskberget i mitt hem.
Jag ryste, främst av den sistnämnda tanken som jag intensivt försökte koppla bort, åtminstone för stunden. Jag lät kniven sprätta upp pizzans innandöme och högg in.
Nog var det den starkaste matupplevelse jag haft i mitt liv. Fetaosten smekte sig mot vitlökssåsens starka och sträva ton, samtidigt som bearnaisesåsen gräddade champinjonerna en vända till. Jag tuggade och svalde. Det här var kanske bara en pizzabeställning för 65 kronor för mig, men för det mänskliga släktet var det något mycket större.
Jag vände min blick mot Södra Esplanaden utanför. Där gick de, människorna. På väg från jobbet, kanske. På väg till föreläsningar, möjligen. I vissa fall promenerandes utan särskilt mål, skulle jag gissa. Omedvetna om att endast tre meter därifrån hade en kortväxt student byggt färdigt Babels torn. Jag hade nått himlen och blickade ut. Om hundratals år skulle det fortfarande pratas om mig. Jag såg framför mig hur Kryddans ägare satte upp en guldplakett över platsen där en inbakad pizza med fetaost, champinjoner, bearnaisesås och vitlökssås förtärdes för första gången.
Men så mötte det mig. Det sista hindret. När jag ätit mig genom tre fjärdedelar av detta mästerverk, fritt inspirerat av den klassiska italienska skolan, kände jag en stor smärta skjuta genom mig. Jag ville spy. Det var för mycket. Ingen mage kunde hantera det här. Men kunde jag medge mig besegrad? Kunde jag kliva ned från min piedestal, rakt framför ögonen på den pizzabagare som just förändrat framtidens matkultur? Nej. Jag tryckte i mig den sista delen av pizzan i en tugga och flydde fältet. Och än idag talas det om den där dagen. Den största dagen i Lunds och kanske världens historia. Dagen då jag spydde på en anka i Stadsparken.
