Visa män och kvinnor påpekar ofta att det inte är nödvändigt att köpa sin kurslitteratur. Allt finns ju oftast tillgängligt på bibliotek. Det enda kravet på motprestation är ju att sköta sig och lämna tillbaka böckerna i tid, och det ska väl inte vara så svårt… eller? Dennis Jörnmark Callstam har en annan erfarenhet.
När jag en gång i tiden flyttade mitt minimala bohag från Göteborg till Malmö var det inte bara skola, vänner och Citytunneln som lockade. Jag såg också fram emot att äntligen få ordning på ett av mina största problem i livet, nämligen det jag brukar kalla för ”Biblioteksskräcken”. Den nästintill paniska rädslan inför att vistas på ett bibliotek.
Biblioteksskräck uppstår inte utan vidare. Det gäller att samla på sig så mycket skulder som möjligt och ignorera betalningspåminnelserna. Då kommer den krypande längs skinnet, och till slut blir det praktiskt taget omöjligt att vistas i en biblioteksmiljö, eftersom hotet ständigt hänger i luften. Vilken sekund som helst kan en bibliotekarie attackera, beväpnad med rödstämplade fakturor i högsta hugg.
Jag var sedan länge spärrad från att låna böcker på Göteborgs stadsbibliotek, och hade under sommaren behållit ”Cities and economical development” från Universitetsbiblioteket två månader längre än tillåtet. Plötsligt hade jag en enorm skuld även till UB och ingen möjlighet att låna böcker någonstans överhuvudtaget.
Så när jag kom till Malmö var det med hopp om ett harmoniskt liv där jag skulle ta många högskolepoäng, förnya mitt busskort varje månad och framförallt börja lämna böcker i tid. En vecka efter att tåget släppt av mig på Malmö Central hade jag skaffat mig tre bibliotekskort i Lund och Malmö. Nu var det dags. Jag sparade kvitton som jag satte upp på kylskåpet och ställde biblioteksböckerna i bokstavsordning i ett eget hörn av bokhyllan.
Ett halvår senare gick mitt andrahandskontrakt ut, och som om det inte räckte att samtliga bibliotekskort redan naturligtvis hunnit bli spärrade hittade jag ett seriealbum under min säng, dränkt i en halvliter folköl. Det bar den omisskännliga texten ”Tillhör Malmö stadsbibliotek” på baksidan. Att lämna tillbaka boken blev ett nästintill omöjligt projekt, eftersom jag bävade inför att bli upptäckt och avslöjad som vandal. En vecka senare smög jag in på biblioteket under rusningstid och stack in den i återlämningsmaskinen. Sedan sprang jag ut från byggnaden utan att invänta kvitto.
Dagen efter insåg jag att jag, som fortfarande inte skaffat internet till min nya lägenhet, måste kunna maila en krönika till Lundagård. Och enda alternativet var såklart att gå till närmsta bibliotek. Som självklart var en del av Malmö stadsbibliotek. När jag visade upp mitt lånekort för att få koden till det trådlösa nätverket rynkade bibliotekarien på ögonbrynen, och slutnotan för att maila mitt kåseri landade på… 720 kronor.
