Studentlund är fullt av organisationer och grupper med inriktningar som passar de flesta. Maria Rosén önskar att alla som vill vågade ta chansen och söka sig till den organisation de önskar.
Jag visste vad det gällde redan när jag såg kuvertet, med mitt namn skrivet i sirlig handskrift, i min brevlåda. Det stod i stark kontrast till de vanliga aktörerna i inkorgen, som brukar utgöras av CSN eller i bästa fall lönespecar från jobbet. Nu visste jag att jag hade fått mitt livs första anmodan till en bal.
Jämte att fira Siste april och bo på korridor så var ett av övervarande en bal en av de saker som stod på min Att göra-lista när jag flyttade till Lund. Många Siste april i parken har det blivit, men balerna har i det stora hela lyst med sin frånvaro.
Jag har visserligen varit på bal en gång innan. Förra året lossnade proppen och jag fick äran att vara med när Kalmar nations lillaste kroppkaka som skulle firas (till skillnad från den lite större dito). Jag köpte en balklänning av en vän. Åkte buss från Magistratsvägen med balklänning köpt av nämnda vän, som dessvärre är en halv decimeter längre än jag, och höga klackar. Lyckades att inte ramla på nämnda buss, åt god mat i trevligt sällskap och upplevde tal och sånger. Men fastän det var en fantastiskt kväll, så var det inte en organisation som jag själv är en del av som firades, och jag önskade att få gå på bal i en organisation som var min egen.
Det fick jag denna gången. Det var dags för Var Gladspexarnas 15-årsjubileumsbal.
Om det finns något jag önskar att alla fick uppleva i Lund, så är det inte Siste april i Stadsparken. Inte Tandemstafetten, inte att sjunka med ett skepp i Sjön-Sjön, inte ens att bada i den konstant neralgade fontänen vid Universitetsplatsen.
Nej, det jag önskar att alla som studerar i Lund får uppleva, det är att vara del av en gemenskap. En gemenskap som delar just dina intressen. En gemenskap där just du känner dig hemma. Jag önskar att ingen som kommer som ny student i Lund gör samma misstag som jag, att stanna hemma i flera år innan man vågar. Att ingen mer avstår från välkomstmötet för den där organisationen som verkar så intressant, av ogrundad rädsla för att inte duga och för att alla andra ska vara så mycket tuffare, smartare och bättre.
För att gå på bal och fira en organisation där just jag känner mig hemma och känner gemenskap, det är något av det roligaste jag gjort i Lund.
