Att förhålla sig till en över två hundra år gammal opera är inte lätt. Tamás Ascher gör det inte lättare när han med sin uppsättning av Mozarts Trollflöjten försöker vara originalverket trogen. Anton Wedding ser och lyssnar på en avlägsen Opera och försöker förstå.
Det är söndag kväll och jag sitter på Malmö opera i sätet mellan min mamma och min farfar och ser Mozarts Trollflöjten. Jag har inte alltid kunnat uppskatta opera och jag har definitivt inte alltid förstått opera. Jag kan verkligen uppskatta musiken, jag kan verkligen gripas av berättelserna. Men för någon som växt upp under det sena nittonhundratalet är konstformen så främmande allt det vi är vana att relatera till.
Jag utbyter menande blickar med mamma, pappa eller min syster när sektledaren Sarastro sjunger om att kvinnans plikt är att lyda mannen. När Monostato, karaktären som ofredar prinsessan Pamina, karaktäriseras som en dum svart barbar som inte kan hålla sina känslor i styr vet jag inte hur jag ska reagera. Ja, Emanuel Schikanders libretto till Mozarts opera är från 1791 och ter sig högst problematisk idag, som en berättelse om hur patriarkatet och det monogama äktenskapet segrar över barbarer och självständiga kvinnor.
Uppsättningen på Malmö Opera har ambitionen att vara originalet troget och kanske är det ett sätt att hantera den problematiska misogynin och rasismen i operan – att inte röra vid den utan överlämna åt publiken förstå och problematisera berättelsen i sin egen kontext. Eller är det bara fegt? Kanske har man ett ansvar när man sätter upp en flera hundra år gammal föreställning att fråga sig hur den bör presenteras i en värld som ser helt annorlunda ut än vid originaluppförandet. Tamás Aschers uppsättning känns ofta klumpigt omedveten om de utmaningar det innebär att ta sig an ett 200 år gammalt libretto, ibland så till den grad att man undrar om han medvetet valt att överdriva kvinnornas underlägsenhet och framställningen av de svarta som barbarer.
Men det finns scener som överlever den klumpiga framställningen. När Nattens drottning hotar att för alltid överge sin dotter om hon inte gör henne till viljes genom att döda Sarastro (patriarkatets härskare) och sedan sjunger ”Die Hölle Rache kocht in meinem Hertzen” – förmodligen världens mest kända aria – ber hon inte bara sin dotter att döda en man. Hon bönfaller sin dotter om att inte alliera sig med den som hotar att för alltid förgöra den frihet som hon kämpar för att behålla. Det är lika smärtsamt sorgligt som arian är vacker.
Farfars leende blick möter jag vid såna tillfällen, när musiken är som vackrast. Flera gånger under föreställning sneglar jag mot honom där han sitter och dirigerar diskret i luften med högerhanden. Visst ler jag med honom när vi tittar på varandra, och visst kan jag tala entusiastiskt med honom om sånginsatser, arior och ouvertyrer efteråt. Men jag kan aldrig förstå Trollflöjten på hans vis, på andra sidan det gap som skiljer mig från operan som konstform.
Helgen:
På fredag bör man inte missa det utmärkta, delvis lunda-basererade bandet Irya’s Playground som spelar på Mejeriet i Lund. Senaste albumet släpptes för en vecka sen och låter riktigt fint!
På lördagen vill man dansa och då går man till klubben Trolldans säsongsavslutning på Inkonst i Malmö där Dasha Rush spelar, en rysk techno-DJ med basgångar som känns i magen och rytmer som är omöjliga att neka de danssugna fötterna.
På söndagen är det bara tre dagar kvar till 1 Maj. Förpeppa med veganbrunch på Kalles Kafé på Smålands Nation, Lunds enda socialistiska nation.
