Vart ska de internationella studenterna vända sig när de hamnar i ekonomisk kris?
Frågan om universitetets ansvar gentemot avgiftsbetalande studenter har blossat upp på universitetet.
– Ingen vill riktigt ta i den här frågan, säger studievägledare Sahar Valizadeh.
Mitt i vintern kom de in på studievägledarens kontor. En grupp internationella studenter i tunna kläder som berättade att deras sponsor hade dragit sig ur och att de nu reste mellan bekanta i Stockholm och Göteborg och sökte jobb för att kunna stanna i Sverige. Det här och liknande möten fick Sahar Valizadeh, studievägledare på den statsvetenskapliga institutionen, att skriva en krönika till universitetsmagasinet LUM: ”Vem hjälper internationella studenter i kris?”.
– Det handlar om studenter som betalar studieavgifter, redan befinner sig i utbildningssystemet och vars omständigheter har förändrats. Frågan är: vad gör vi på universitetet då? Ska vi tvinga dem att åka hem?
Omöjligt att få socialbidrag
Då och då söker de hjälp på universitetet. Internationella studenter, ofta från Östeuropa eller länder utanför EU. De betalar studieavgifter, men har svårt att få ekonomin att gå ihop. Eftersom de inte är svenska medborgare kan de inte söka socialbidrag. Sahar Valizadeh berättar att hon under tre år som studievägledare har träffat på ett tiotal hjälpsökande studenter. Det samma tycks gälla hennes kollegor. Vissa berättar om studenter som har magrat lite vid varje nytt besök. Omfattningen av problemet är okänd och mörkertalet kan vara stort.
I och med införandet av studieavgifter har ett nytt dilemma uppstått: har universitetet ett större ansvar gentemot den som betalar för sin utbildning än för en svensk genomsnittsstudent som lever på CSN? Shahar Valizadeh menar att svaret är självklart:
– Hur skulle en internationell student som betalar 130 000 kronor om året för sin utbildning inte kunna ha större förväntningar på oss jämfört med en svensk? Och hur ska vi inte kunna känna ett extra ansvar för dem? Men ingen vill riktigt ta i den här frågan. Vi har en likabehandlingspolicy som gör att vi måste erbjuda studenterna samma service. Det är ett dilemma.
Fattiga trots intyg
Innan de kommer till Sverige måste internationella studenter redovisa för Migrationsverket att de har resurser om minst 7 000 kronor i månaden. Men Sahar Valizadeh berättar om omständigheter som har förändrats. Kanske har sponsorn försvunnit, hemlandet drabbats av kris, familjeföretaget gått omkull. Eller så har studenterna varit för optimistiska när de sökte sig hit.
– Många kommer från så pass utsatta situationer att de vill komma hit till vilket pris som helst. Sedan är problemet att det kostar 7 000 kronor i månaden att leva här och att få extrajobb är svårt.
Jan Kjellström vid Studentprästerna möter med jämna mellanrum studenter som är i behov av hjälp.
– Vi kommer i kontakt med dem genom att de mejlar och berättar att de behöver någon att prata med. Men det blir svårt när det visar sig att problemen handlar om pengar. Då blir det att man upplever en stor maktlöshet.
Jan Kjellström beskriver en grupp som är mer sårbar än de svenska studenterna. De delar lägenhet, lever på existensminimum, jagar alla småjobb de kan få. För dem hänger allt på att gå klart utbildningen, få uppehållstillstånd och anställning någonstans i Västeuropa.
– Att komma hit är en jättestor investering inte bara för studenten utan för hela familjen och individen bär ofta släktens förväntningar på sig som hoppet inför framtiden. Får man då problem på ett eller annat sätt och inte lever upp till förväntningarna kan detta bli en jättetung börda och leda till desperation.
Likabehandlingsplan försvårar
Problemet är inte nytt, men har väckt reaktioner i och med publiceringen av Sahar Valizadehs krönika. Richard Stenelo, biträdande sektionschef på avdelningen Externa relationer, berättar att frågan har kommit upp på deras agenda.
– Vi ska stämma av med studievägledarnätverket för att skapa oss en bild av omfattningen av problemet. Vi kommer också att föra en diskussion omkring vad universitetet får, kan och ska göra för de här studenterna. Frågan är vad vi får använda skattebetalarnas pengar till på ett universitet.
I nuläget gör bland annat likabehandlingspolicyn det omöjligt för universitetet att ekonomiskt bistå studenter. Jobbmässor och jobbsajter är exempel på förebyggande åtgärder som Externa relationer tar sig an. Richard Stenelo tror att det är möjligt att finna bakvägar för att hjälpa de utsatta.
– Nu diskuterar vi att utöka möjligheterna att söka delstipendier för de studenter som har kommit på plats i Lund. Ett annat förebyggande arbete som vi kan utveckla är att erbjuda billigare bostäder.
text: Karin Furenhed
foto: Jonas Jacobson
