Ulf Zander:
Fornstora dagar, moderna tider.
Nordic academic Press
År 1900 låg punschångorna täta över det förenade konungariket Sverige-Norge.
Patriotismen stod stark och ohotad. Historien var fosterländsk och sann, men
framförallt fosterländsk. Det är i denna miljö som Ulf Zanders avhandling
Fornstora dagar, moderna tider tar sin början. Det är en grundlig genomgång av
bruk av, och debatter om, svensk historia under 1900-talet.
Den patriotiska historieskrivningen som stod så stark för hundra år sedan smälte
så småningom bort. Efter demokratins införande under mellankrigstiden och
nationalismens moraliska konkurs efter andra världskriget ersatte demokratin
patriotismen som Det Högsta Värdet. Honnörsordet Nationen efterträddes av
Samhället, och detta påverkade naturligtvis också den svenska
historieskrivningen.
Under det kalla krigets och folkhemmets glansdagar avhistoriserades Sverige.
Detta var de historielösa välgångsårens tid då nationen, förlåt samhället,
ansågs kunna leva utan sin historia. Historieämnet ansågs ideologiskt belastat
och mindre intressant i det nya framtids- och framstegsinriktade Sverige. I
skolan sattes historieämnet på undantag till förmån för det nya modeämnet
samhällskunskap.
Under seklets sista år tycks mycket tyda på att denna tid av historielöshet var
en parentes i den svenska historien. De ekonomiska dyrtiderna på 1990-talet
ledde till en återkomst för, och omvärdering av, den svenska historien och
folkhemmets officiella historieskrivning fick löpa upprepade gatlopp i den
offentliga debatten. Den minst sagt tvivelaktiga neutraliteten under kriget och
tvångssteriliseringarna av “ickeönskvärda befolkningselement” efteråt är bara
två exempel på stridsäpplen.
Den inte historievetenskapligt skolade men historieintresserade allmänheten
kommer att finna nöje i analysen av Karl XII:s skiftande konjunkturer som svensk
hjälteikon, debatten kring Herman Lindqvists förkättrade böcker om den svenska
historien och frågan om åsiktsregistrering.
Enligt Zander kan denna allmänhet vara stor. Han ifrågasätter nämligen tesen om
svenskarna som ett historielöst folk, och visar på både en livlig historisk
debatt och en kontinuerlig utgivning av en uppsjö historisk litteratur under
hela undersökningsperioden. Framgången för de officiella försöken att få
svenskarna att vända historien ryggen tycks alltså ha varit begränsade.
Att skriva populärhistoria på ett vetenskapligt sätt är ingen lätt uppgift, och
avhandlingen är ju dessutom en genre som i sig på intet vis inbjuder till
läsarvänlighet eller publikfrieri. Trots att Zander använder sig av teoretiska
och metodologiska resonemang, gör han det både elegant och funktionellt. Den
teoretiska apparaten tillåts inte tynga ned framställningen samtidigt som den
hela tiden belyser och förklarar stoffet.
Ett problem med Zanders alster är dock bokens omfång. Efter ungefär trehundra
sidor av Fornstora dagar, moderna tider inträder Peter Englund-effekten: man
inser att man inte ens kommit halvvägs, och löper en överhängande risk att gå in
i väggen. Men det vore synd. Det digra omfånget till trots är Zanders avhandling
ett pionjärverk och en bra och upplysande historia om historien om den svenska
historien.