Tillhör du de serieläsare som är hjärtligt trötta på att bli serverade svartvita
självbiografiska snyftare? Då kanske du aldrig skulle läsa Anna Höglunds Syborgs
förbannelse (Galago förlag) frivilligt.
Vid första ögonkastet är Syborg en liten
spetsnäst tant som gräver ned sig i sin egen ångest i en typisk svensk höstkulen
förort. Hon omges av dåligt samvete, skuggor ur sitt förflutna, självmordstankar
och en ”i stort sett blind och döv manlig konstnär”.
Berättartekniken är lätt och ledig trots det tunga ämnet. Bilderna är naiva som
barnteckningar och berättelsen förs fram med en bild per sida, en teknik som
synbarligen påverkat den lite mer eleganta Joanna Rubin Dranger och hennes
Fröken Livrädd och Kärleken.
Syborgs strävan efter ett ljus i slutet av tunneln väcker dock djupa sympatier.
Den spretigare och suddigare stilen passar bra till berättelsen och ger lagom
humoristisk distans till Syborg och den manlige konstnären.
Syborgs drömmar spelar en stor roll i hennes utveckling. Ibland är gränsen
mellan dröm, verklighet och symbol mycket svävande, och det är här seriemediets
styrka ligger. Utan pekpinnar och tillrättalagda tolkningar tar Syborg sig
igenom barndomstrauman, telefonsamtal med Gud och kamper med ondskefulla drakar
och häxor för att slutligen klippa av sig navelsträngen och bli fri.
