Alejandro Leiva Wenger:
Till vår ära.
Bonniers.
Till vår ära är sex noveller om att bara ha en handfull grästuvor av säkerhet
att stå på och samtidigt försöka ta bort de få grästuvor som redan finns.
Alejandro Leiva Wengers debutnoveller vill sudda ut så många självklarheter som
möjligt. Han utmanar det vi tror oss veta bara genom att höra en dialekt, se
kläder, veta var någon bor. Och han lyckas väldigt väl.
Miljön i novellerna är Stockholm – lite innerstad, mest förort. Och framför allt
handlar det om förflyttning över gränsen däremellan, dels praktiskt i handlingen
men mest av allt i språkbehandlingen. Allt igenom är novellerna en utmaning av
det auktoritära språket och berättandet. Brytningen med det vedertagna
uttryckssättet gör att även de karaktärer och sociala roller som uppbär
auktoriteter ifrågasätts – såväl i boken som i vardagen utanför boken.
Karaktärerna byter sammanhang, de byter och bryter självklarheter när de
förflyttar sig mellan Chile och Sverige, mellan förort och innerstad. I novellen
Elixir gör en häxbrygd på kattögon att förortskillarna blir mer och mer som
svennar. Det väcker frågor – om något måste gå förlorat, om något måste offras i
miljöombytet. Leiva Wenger visar med sitt språk och sin behandling av
berättelsen att det inte behöver ses som ett offer, det kan lika gärna vara
något som berikar.
Ett tidigare okänt ord dyker upp som titel på en av novellerna: Zaqwertyuop. En
annan novell heter Sakers riktiga namn. Där det självklara suddas ut finns
tydlighet: att vilja bort, söka frihet – för att instängdhet i sociala roller
och det språk vi begränsas av till slut kräver transformation av det redan
bekanta.
Min läsning präglas av tanken på att det i massan inte går att urskilja nyanser,
men Leiva Wenger tar mig som läsare ut ur blindleken och tydliggör det som går
förlorat i ett auktoritärt språk.
Det är inte surrealism och inte dadaism som Leiva Wenger skriver, men det finns
något i novellerna som får mig att tänka på Dagarnas skum av surrealisten Boris
Vian. Texterna är befolkade av animerade saker, ting som lever ett liv. Det
passar ihop med det ord som huvudpersonen i novellen Song for my Father kommer
på: inexistens. Det betyder att det som inte syns inte heller finns. En pappa
som inte syns, är mindre levande än ett ting som finns i din närmiljö. Språket,
att ta makt över det, blir för den faderslöse en överlevnadsstrategi och det är
en avspegling av temat i hela Leiva Wengers bok.
Det är en hoppig färd över grästuvor som Leiva Wenger tar med läsaren på. Trots
att han suddar i språk och självklarheter, är det ett nöje att följa honom. Men
det gör ont att leva sig in i dessa karaktärers liv, så ont att det ger skavsår.
