Den satiriska Q-versen på sidan tre i Lundagård har funnits sedan 1920. Sedan
dess har Q (=quis, latin för vem?)varit en anonym diktar-ande som skildrat både
individer och skrönor genom tiderna.
Jonas Dahlgren har rätt i att det kan ses som en heder att Q-as. Men vad han
i sin långa redogörelse för de pressetiska reglerna missuppfattar är att Q inte
är ett nyhetsankare på Rapport utan en satirisk versmakare. Tidvis är Q
skönsjungande och tidvis häcklande.
Tidningen Lundagård strävar alltid efter att vara korrekt och sanningsenlig i
sin nyhetsrapportering. Vi värnar om den enskilda studenten och om dennes
utsatthet.
Men satir och nyhetsrapportering är inte samma sak. Q är satir, en häcklande
sanning som ibland övergår i skröna. Att ta in de pressetiska reglerna är
irrelevant i detta sammanhang.
Vid ett samtal med Pressens Ombudsman, PO, beskriver han satir som något som
“bygger på tillspetsade och absurda påståenden” och något som ska särskiljas
från “nyheter som gör dokumentära anspråk”. Han säger också att man bör lämna
satiren högt i tak, oavsett dess kvalitet.
Q har visat sin lite tuffare sida mot Jonas Dahlgren – men det är Dahlgren
inte ensam om att ha blivit utsatt för sedan 1920.
Att jag som ansvarig utgivare har tillåtit Q att vara hård mot Jonas Dahlgren
beror på att han i lundasammanhang är en offentlig person och ständigt
debatterande kårpolitiker. På en punkt hade Q fel – att Jonas Dahlgren fick
underkänt på en B-uppsats. Det har Q redan ursäktat sig för, och jag som
ansvarig utgivare är den första att beklaga detta.
Jag förstår inte heller hur Jonas Dahlgren kan hävda att Lundagård har varit
´´missaktande´´ i fråga om hans bakgrund. Att adoption och invandrarskap nämns
beror på att den adopterade Jonas Dahlgren själv åberopat sitt invandrarskap i
radions P1. Och om detta på något sätt kunde uppfattas som rasistiskt ber
Lundagård naturligtvis om ursäkt.
Jonas Dahlgren borde också, efter ett antal år i Lund, vara varse att
begreppet “kårfifflare” är en jargong som lunda-studenter använder som benämning
på människor som helt enkelt utövar kårpolitik. Vad han känner sig nödgad att
tolka in i det begreppet får stå för honom och kan inte tillskrivas vare sig Q
eller mig som ansvarig utgivare.
Jonas Dahlgren har rätt i att verkligheten räcker. För de som ytterligare
önskar fördjupa sig i bussar, polisanmälningar, “kårfiffel”, hemspråksdebatter
och dylikt rekommenderar jag Samhällsvetarkårens tidning Samtid 2/2000 och
4/2000, Lundagård nr 8/2000 och nr 9/2000 samt Jonas Dahlgrens ´´Ring P1´´-inlägg
i november 2001.
Jonas Dahlgren har höga tankar om sig själv om han tror att Q skulle ge sig
in i partipolitikens värld för hans skull. Det är möjligt att valrörelsen har
startat, men i så fall för Jonas Dahlgren – inte för Q.
Läs också: Q Nummer 1/2002
Läs också: Bara Q-l
