Aimé Césaire, G.C. Spivak, Isaac Julien, Kobena Mercer och Okwui Enwezor: Vår
bild av den Andre. Postkoloniala Studier. Skriftserien Kairos.
Det lilla förlaget Kairos, grekiska för kritisk vändpunkt, vill ge läsaren en
möjlighet att bekanta sig med klassiska konstteoretiska texter av filosofer,
forskare, konstnärer och kritiker, i nyöversättning. Med Postkoloniala Studier,
seriens sjunde utgåva, frågar sig redaktionen hur kvarlevande koloniala
strukturer präglar vem som får uttala sig och i vilka sammanhang. Svaren söks i
Aimé Cesaires Om kolonialismen, G.C. Spivaks Kan det Subalterna tala? Isaac
Julien och Kobena Mercers Marginal och Centrum samt Okwui Enwezors Mellan
världar: postmodernismen och den afrikanska konstnären i västerlandets
metropolis.
Samlingsverket Postkoloniala studier tar avstamp i poeten och politikern
Cesaires Discours sur le Colonialisme som kritiserar den europeiska
kolonialismen samt dess maktutövare. Cesaires text är ett fascinerande
historiskt dokument. Den skrevs redan 1955 och frågor som hur man kan motarbeta
fascismen medan man tillåter den egna regeringen att utöva brutaliteter i
kolonierna var en högaktuella. Vänstervågen var under perioder mycket stark,
vilket man märker i texten som avslutas med andemeningen “proletärer världen
över, förenen eder!”.
Postkolonialismen har tagit sig an att kritiskt granska forna koloniers
maktstrukturer. Innan avkoloniseringen skulle man ha kallat området för
“Commonwealth literature”, samväldeslitteratur, men sedan introduktionen av
postmodernismen har man börjat intressera sig för frågor kring etnicitet, genus
och subjektivitet.
Spivaks artikel tar upp frågor om representation. Vem för talan för de
människor som bor i kolonierna? Om en vit, akademisk, manlig, priviligerad
akademiker skriver om förhållandena i en före detta koloni är det hans röst som
blir hörd och inte den “subalterna” ortsbons. Ett annat tema som Spivak för fram
rör hur “västerländsk rasism skapar och framställer bruna män som förövare och
bruna kvinnor som deras offer.” Vita män framställs då som “tillskyndande
räddare”.
Filmproducenten och akademikern Julien och akademikern Mercers text behandlar
den svarta eller utländska filmskaparens roll som representant för sin kultur.
Om man som indier gör film väntas man ta upp indiska problem och ses främst som
en indisk filmproducent. Med andra ord har det egentliga värdet som
kulturskapare har blivit undanskymt av hudfärgen.
I samlingens sista essä möter vi den framgångsrike konstkritikern och
intendenten Enwezor som vill uppmärksamma sydafrikansk konst och hur den
representeras i västerlandet. Han tar upp problematiken kring det som kallas
hybridkonst, alltså blandningen av olika stammars konstarter. I själva
definitionen finns en latent uppfattning om ras, som även om den inte är
negativt laddad fortfarande för oss tillbaka till ett stadie av rastänkande där
man definierar dessa stammar som lägre stående och väsensskilda från oss.
Detta är ett tankeväckande samlingsverk som förtjänas att läsas trots att
texterna emellanåt har en politisk underton, som gör att de lätt blir bruksvaror
med kort “bäst före datum”.
Spivaks essä får mig att tänka på Tegnérs uttalande om att “det dunkelt
tänkta är det dunkelt sagda”. I likhet med Derrida, Foucault och Lyotard är
dessa vetenskapsmäns texter belamrade med svårförståelig terminologi. Man frågar
sig hur mycket exakthet som skulle gå förlorad vid en förenkling av texten. Kan
det inte vara så att författarna själva befäster den akademiska elitism som de
vill kritisera? Med mera pedagogiskt inriktade texter hade säkert det
postmoderna budskapet – för det är väl ett budskap – fått en vidare spridning.