En sommar-resa mot undergången

- in Kultur & Nöje
@Lundagård

Anna Johansson:

Vissa föddes perfekta och andra som jag.

Norstedts.

I en intervju i Sydsvenskan (24/2-02) angående sin debutbok Vissa föddes

perfekta och andra som jag benämns 21-åriga Lundastudenten Anna Johansson som

“Anna från generation Anorexi”.

Visserligen inte ett felaktigt påstående då

romanens huvudkaraktär Karolines anorexia har starka band till Anna Johanssons

egna upplevelser kring sjukdomen. Men genom att etikettera boken som en

anorexiabok riskerar man att trivialisera romanens betydligt mer mångfacetterade

karaktär.

Med frihet i form av en ryggsäck tar flykten från hemortens småstadstristess

sin början. Och trots att det flottiga håret ibland blir lite för otvättat,

ensam-på-främmande-gator-friheten lite för krystad och backpackerglorifieringen

ett faktum, är denna bok mycket mer än klichéartade drömmar om en i förtid

sentimentaliserad tid. Vissa föddes perfekta och andra som jag är en personlig

skildring av ensamhet, trasig självkänsla och om viljan att räcka till, där

duktighetskomplex, det brustna förhållandets ohanterliga saknad och oförmåga

till självständighet, kan ses som komponenter i ett större självdestruktivt

mönster som sakta men säkert leder till undergången i form av självsvält.

Som det kryper under huden, kliar, jag vill slita av det yttersta lagret,

kasta bort och komma ut som ny; ett dånande i huvudet av vilddjuret som rasar,

släpper lös nu, svartnar, rusar av blod dunkar i tinningarna – nu brister alla

spärrar.

Utanför den kvava tågkupén flimrar ett collage av minnen, känslor och

sommarheta städer förbi, en färd genom Europa där det stilla tågdunket till slut

blir ohållbara slag mot självkänslan. En berättelse om att falla. Och om att

våga stå kvar.

Bokens avskalade språk hindrar tyvärr inte budskapet – svårigheten i att vara

människa – från att allt som oftast repriseras, vilket tar bort mycket av den

spännande effekt som romanens fragmentariska struktur innebär. Det är dock i

känslan av äkthet som romanens verkliga styrka ligger; smärtan är stundtals

slående autentisk, äcklet och föraktet närmast vetenskapligt framlagt, vilket

gör det svårt att inte känna respekt för den självdistans som gnistrar till

mellan raderna.