Ulrika Revenäs Strollo:
Ristar in sina märken. Dikter.
Bonniers.
I Yoko Onos bok Grapefruit (nyligen utkommen i svensk översättning) uppmanas
läsaren i texten Kartstycke att rita en fantasikarta, sätta ett märke på denna
karta och gå på en verklig gata för att komma fram till platsen med märket. Om
ingen gata finns där den skulle finnas enligt kartan, gör en genom att undanröja
hindren, heter det vidare i texten, som också avslutar debutanten Ulrika Revenäs
Strollos diktsamling Ristar in sina märken.
Man kan likna diktskrivande vid att konstruera olika slags kartor: inom-
eller utomkroppsliga, fiktiva eller verkliga. Dikten följer så att säga sin egen
logik i betraktandet av omkringliggande händelser. I Ristar in sina märken tar
författarinnan fasta på just det här med kartbilder av olika slag. Hon försöker
orientera sig i den fysiska kroppens landskap, såväl som i landskapen bakom
ögonlocken och genom innehållet i fotografier och minnen. Och hon försöker
förstå: Jag zoomar in och jag zoomar ut / rör mig vertikalt och horisontellt, in
i vinklar / och vrår // försöker se hela / berättelsen, eller flera / på samma
gång (dikten www.inrelandskapochkartor.nu).
Via de många synintrycksrelaterade rubrikerna och titlarna – såsom Vi
(diabilder; interiörer), (tavlorna), Vykort från en resa och Fotografier, minne
– stiger en bakomliggande rörelse fram: En rörelse som går igenom sommaren,
hösten och vintern (Årstiderna bläddrar i oss) och som innefattar relationen
mellan två personer. Förloppet driver så småningom de båda ifrån varandra.
Parallellt med detta skildras en framskridande graviditet.
Ulrika Revenäs Strollo skriver en i många fall samtidstypiskt kroppsmedveten
dikt, där den egna kroppens gränser ofta hamnar i fokus. Men till skillnad från
de allra mest kroppfixerade yngre diktarna tänjer Revenäs Strollo betydligt mer
på gränserna. De kartbilder som hon lägger fram slutar inte i trakten av sitt
eget bäckenparti. På ett raffinerat sätt väver hon samman ett verkligt krig i
ett land i världen med det “krig”, som den separeringsprocess mellan två
personer kan innebära – och i vilken man inte längre tycks känna igen den andre.
Hon skriver om att hon ser konturer / av ett ansikte, ett avlägset / lands
gränser. Ett krig som fortgår.
Om jag får gissa, håller jag det inte för helt otroligt att denna debutants
ålder (född 1968) spelar in i sammanhanget – upplevelser och erfarenheter brukar
ju vara något som tar en inte så ringa tid att tillgodogöra sig och inte är
något som man köper färdigpaketerade i närmaste attitydbehängda butik.
Dikterna i Ristar in sina märken hugger sig kanske inte hela vägen in i
hjärtat – och de tar sig sällan fram till några bländande lyriska uttryck – men
de bär på en tydlig vilja och förmåga att formulera sig kring de erfarenheter
som ligger till grund för texten. Och det ganska raka och rättframma språket
samlar sig åtskilliga gånger till eleganta formuleringar om den vingliga färden
genom erfarenhetens landskap:
Kartornas tunna fingrar sträcker sig över pappret, millimeterbleka träd
den där krokiga sortens vägar
som ger illamåendet färg
