Juan Manuel de Prada:
Fittor.
Wahlström & Widstrand.
Den senaste tiden har den uppmärksamma förstått att media och intellektuella
har upptäckt att somliga har en fitta. Jakten på det perfekta underlivet speglas
i en dokumentär på TV4: Genom operation kan kvinnors underliv tajtas upp och
fixas till, med varierande resultat. Svenska flicktidningar visar nakna kvinnor
och zoomar in på deras musar med övervägande ansat könshår. Debattprogram tar
upp evighetsfrågan: Varför är tjejer så utseendefixerade att de till och med
bryr sig om musen?
Då undrar jag: Är alla fittor i närbild porr? Finns det olika sorters porr?
Jonas Åkerlund, han som gjort videor till Madonna och Prodigy, har tagit bilder
med brutalt smyckade knytnävar som tränger upp i kvinnors underliv. Det kallades
post-porr i den kulturtidning jag minns dem från. Ja, en sorts porr – bilder
ämnade att väcka lustar, upphetsning eller avsky.
Wahlström & Widstrand ligger helt rätt i tiden och publicerar nu en samling
texter om fittor som väl närmast kan kallas för intellektualiserad porr. Juan
Manuel de Prada ger i sin bok Fittor exempel på ett femtiotal olika sorters
fittor. Det är allt från den lilla zigenerskans fitta till lesbianernas fitta
till änkors fitta till horors fitta. I korta texter dedikerade olika sorters
fittor beskriver denne jurist, född 1970, vad han vet eller tror sig veta om
fittor. Mitt bestående intryck är att han har låtit fantasin springa iväg utan
att egentligen ha varit särskilt nära. Han använder ett språk smyckat med
katolicismens madonnor på piedestaler såväl som horor på dekis, men väldigt lite
realism.
Jag hade önskat att den här boken skulle ge mig lite energi i senvintern och
inte vara så sliskig med hatten och hängslena på i gubbfåtöljen – killen som har
skrivit texterna är ju ändå inte mer än något år över 30. Men denna hyllning
till fittor blir snabbt motbjudande. Jag är hågad att skriva att det är mycket
snack och lite hockey. Det är lite som ett torrknull, om uttrycket tillåts. Hur
kul är intellektualiserad porr? Porr i sig är ju inte ens kul – av många skäl,
men framför allt i jämförelse med riktig lust och fägring stor.
George Bataille hargjort det här förut. Och en annan fransman, Marquis de
Sade, måtte också vara en förebild för Juan Manuel de Prada. Jag minns tydligt
hur jag vid nitton års ålder var vid det slott utanför Paris där Marquis de Sade
satt fängslad. En kvinnlig vakt frågade vad jag gjorde där. Hon ifrågasatte att
vi kunde ha ett intresse för denne kvinnoförnedrare.
– Vi är väl feminister, sa hon indignerat, som om alla med fittor hade något
gemensamt att värna om och något gemensamt att kämpa mot: männen.
Hon gjorde samma slutfel som Juan Manuel de Prada. Han kämpar för att få
komma nära de där mystifierade fittorna. Och vakten vid turistattraktionen i
Paris såg alla män som hot mot kvinnligheten. De förutsätter båda att det bara
finns två kön och att det är en kamp dem emellan.
Manuel de Prada försöker sig på att väva in ett och annat vettigt element i
texterna för att höja nivån, men det blir mest patetiskt med ett klassperspektiv
eller ett åldersperspektiv, när det som verkligen fattas är ett queerperspektiv.
För visst måste mången fitt-, mus- och slidbeundrare/belackare bli lite
förvirrad när vårens hausse kring kvinnligt underliv sammanfaller med att
Sverige flera gånger får besök av den engelske fotografen Del la Grace Volcano,
som var kvinna, nu är man och säger sig vara intersexed, det vill saga ha både
fitta och kuk. Del visar nakna kön som inte är porr – skillnaden ligger i vad
som är subjekt och vad som är objekt.