Som student är det vanligt att hålla distans till tillvaron och skjuta morgondagen framför sig. Frågan är hur väl det kommer fungera när hela universitetet snart förändras i grunden.
Vi gömmer döden i det svenska samhället. Lägger undan den i ett hörn och försöker låtsas som att alla saker inte har ett slut. På läkarutbildningen håller man nu en förberedande utbildning inför första obduktionen då så få sett en död människa tidigare. När inte ens ett foto av ens vänner kan sparas utan förskönande filter är det kanske inte så märkligt att vi undviker något så jobbigt som livets slut.
Särskilt svår blir döden att närma sig i en miljö så märkt av lättsamhet som studentvärlden. Ofta präglas tillvaron vid universitetet av ironi, en distanserad tillvaro där man kan ta lätt på det mesta. Universitetet är en plats där till och med Förintelsens alla dödsfall kan skämtas bort på en sittning med tredje riket-tema.
Men när den tränger sig på kan det vara dags att släppa ironin och inse att saker verkligen berör. För nu knackar döden även på universitetets port. Den 25 juni presenterade regeringen ett lagförslag som, om det antas, gör att svenska universitet kan ombildas till privata stiftelser. Bland de universitet som visat intresse för att byta till den nya driftformen finns Lunds universitet.
Set svenska universitetssystemet, där universiteten är statliga myndigheter, närmar sig med andra ord sin grav. Bilden många har är ett universitet som snabbt och smidigt avlivas för att sedan kunna återuppstå och regeringen pekar i sitt förslag på bland annat större handlingsfrihet. Men detta återuppståndna lik riskerar att börja ruttna.
Redan dagen efter att regeringen lagt fram sitt förslag uttryckte Sveriges förenade studentkårer sin oro för riskerna med ett privat universitet. Sammanfattningsvis, att pengastinna intressen kommer börja diktera villkoren för svensk forskning och utbildning när staten drar sig ur. Sveriges universitetslärarförbund menar att hela saken är en chimär, en låtsat ökad frihet för att föra universiteten närmare ett marknadssystem.
Även om det förslag som nu lagts innehåller fortsatt statlig finansiering finns oro för att det inte ska räcka till. Att liket kommer att kräva ekonomiska elchocker från näringslivet för att fort-sätta röra sig, chocker som för det i en riktning gynnsam för finansiärerna. Eller, mer drastiskt än så, att man efter några år kommer att ”upptäcka” att det är ett lik man släpar vidare och därför slänga ut det för en ny modell, bestående av studentavgifter och stipendier med amerikansk förebild.
I första delen av sin romansvit Min Kamp spekulerar Karl Ove Knausgård kring varför vi är så benägna att dölja lik. Döden är ju egentligen ingenting främmande för oss. Vi bombarderas ständigt med bilder av den. Borde vi inte vara vana? Det är vi inte, och enligt Knausgård beror det på att vår bild av döden är felaktig. Den har ingenting att göra med den verkliga kroppen, fysisk, som ligger där och sakta luktar mer och mer lik. I stället är den hämtad från den moderna populärkulturen med sina snabba klipp och hejdukar som faller till höger och vänster. I Iliaden, en enda lång beskrivning av människor som dödas, är varje dödsfall ingående beskrivet, oavsett hur obetydligt det är. Hur spjuten tränger genom kroppen, hur skallben klyvs. Att skildra massdöd så ingående i dag skulle anses smaklöst och äcklande.
Men skildringen upplevs i dag ofta även som enformig. Snabba actionfilmer sätter måttet för den ansträngning vi är beredda att göra för att ta till oss något. Vi kräver en distans till det smärtsamma – men också till det tråkiga. För att väcka intresse i dag måste döden, liksom allting annat, vara snabb och spännande.
Det finns få ställen där döden är så undangömd som i studentvärlden. Bilden av studentlivet är att det är en tid av tillväxt och utveckling, att bli något snarare än att förlora något. Den som på en korridorsfest försöker inleda en konversation om döden bidrar snabbt till stämningens för tidiga död. Den som börjar prata om döden för organisationsformer blir dessutom snabbt beskylld för mördande tråkighet.
Men oviljan att prata om det smärtsamma och det tråkiga kan vara direkt skadlig, särskilt när vad som står inför döden är ett system. En ovilja att påpeka att den metaforiska båten sjunker medan den metaforiska orkestern fortsätter spela, bara för att man är rädd att avbryta både den metaforiska och den verkliga festen.
