Det goda exemplets brist på konsekvens

- in Kultur & Nöje
@Lundagård

Thomas Idergard:

Stad(d) i förändring. Medborgarnas omvandling av USA:s innerstäder.Timbro/Centrum

för välfärd efter välfärdssamhället.

Det här är en hyllningsbok till amerikanska lösningar. Det är också ett försök

att berätta att samma lösningar skulle fungera i Sverige. Vad boken tar upp är

hur förslummade amerikanska innerstäder fick en renässans under 1990-talet via

individuella och icke-statliga lösningar.

I grå rutor, förvillande lika faktarutor i en lärobok, står fina

empiriska exempel på uppfyllda amerikanska drömmar att läsa. Det är unga kvinnor

som flyttar från nedgångna hus till nya, upprustade områden där kvinnorna med

låga löner också blir husägare med hyresgäster att ta hand om. “Var för sig har

innerstadshushållen små resurser jämfört med USA-genomsnittet, men sammantaget

finns en stor potential. Och den är ännu delvis oexploaterad”, står det att läsa

under rubriken “Att mobilisera marknad och kapital”.

Boken är utgiven av Timbro/Centrum för välfärd efter välfärdsstaten. Det

är en liberal tankesmedja som alltid har ett icke-statligt förslag att lägga

fram i debatten, oavsett vilket debattämnet än är. Därför förvånar inte

kapitelrubrikerna i den här boken. Ett axplock: ”Reclaim the streets – på

riktigt”, ”Den sociala aktivismens misslyckande”, ”Färre brott och tryggare

gator genom frivillig samverkan” och ”Konkurrensupphandling som ett sätt att

frigöra de kommunalt anställda”.

Thomas Idergard understryker det lyckade samarbetet mellan gräsrötter,

näringsliv och till viss del kommun och stat. Dessutom lyfter han fram den

minskade kriminalitet som bättre bostäder har fört med sig.

Det hade räckt att läsa rubrikerna, för textinnehållet säger samma sak: Den

förfallna innerstaden, där mestadels svarta människor bor, är bortbyggd på

invånarnas eget initiativ. Och bonusen är att i den uppfräschade boendemiljön

blir de svarta innerstadsmänniskorna bättre konsumenter.

Stad(d) i förändring visar på det faktum att även förfördelade medborgare

är konsumenter – eller i vilket fall potentiella konsumenter. Det är helt enkelt

en handbok i äganderätt och konsumtion.

Jag förstår att Thomas Idergard tycker att bättre bostäder är ett lyckat

exempel att ta upp för att sprida den liberala tanken om ett gott liv. Det här

handlar om de fattigaste som på eget initiativ fått det bättre, alltså inte de

rika som blir rikare.

Det går givetvis inte att ifrågasätta de goda exempel från olika delar av USA

som han skriver om. Men det fundamentala problemet är vad de inte tar upp. Ett

av syftena med boken är att nyansera den bild vi fått genom svensk media av att

amerikansk bostadsutveckling i allt högre grad handlar om gated communities. Men

dessa instängda bostadsområden för välbärgade tar Thomas Idergard helt enkelt

inte upp.

Hur trovärdig är boken när enbart kristendom ges som exempel på

etablerade trossamfund i innerstäderna men inte nämner någonting om Nation of

Islams stora utbredning bland svarta i innerstäderna? Hur trovärdigt är det när

den minskade kriminaliteten i New York Citys innerstad hyllas, med bara en liten

brasklapp om polisens hårda tag – ibland? Hur trovärdigt är det att tro att

högkonjunkturen under hela 90-talet i USA bara är en liten del av dessa

innerstäders framgångssaga? Vad kommer att hända nu, i lågkonjunktur? Vem blir

den förste förloraren i en stat där individen ska klara sig själv på marknadens

villkor där medborgarrollen undermineras?

Många problem – en lösning: The American Way.