Lider nationalekonomin av en brist på vetenskaplighet? Ja, menade fyra
ekonomistudenter i Lundagård nummer 1. Här bemöter en av föreläsarna, Andreas
Bergh, sina studenters kritik. På sidan 16 i detta nummer av Lundagård redogör
dessutom Ragnar Olofsson för den postautistiska rörelsen, den rörelse som
studenternas kritik utgick från.
I Lundagård nummer 1/02 har Tove Dannestam och tre medstudenter anklagat hela
ämnet nationalekonomi för “undermålig vetenskaplighet“.
Som doktorand, föreläsare på grundkursen och för inte så ruskigt länge sedan
student vid institutionen har jag ett antal kommentarer.
Dannestams med fleras artikel vill placera in den neoklassiska teorin i ett
historiskt sammanhang och diskutera kritik av de grundläggande antagandena om
den nyttomaximerande individen. De varnar också för att ämnet riskerar bli allt
för matematiskt och inåtvänt. Jag kommenterar dessa tre punkter i tur och
ordning.
1. En introduktionskurs bör innehålla en historisk genomgång av disciplinens
framväxt och paradigmskiften.
På denna punkt håller jag delvis med författarna. Jag tycker dock inte det är
rättvist att påstå att detta helt saknas idag, och jag tycker inte att denna bit
ska bli allt för dominerande. Nationalekonomi är nämligen en tämligen unik
samhällsvetenskap, såtillvida att det finns ett tydligt paradigm som dominerar.
Ett kritiskt förhållningssätt till det dominerande paradigmet förutsätter
gedigen kunskap om detta. Det är på många sätt symptomatiskt att
nationalekonomins kritiker ofta återfinns bland dem som missförstått
grundantagandena inom det dominerande neoklassiska paradigmet – se nästa punkt.
Det är självfallet i högsta grad önskvärt att våra studenter har ett kritiskt
förhållningssätt till de modeller och teorier som utgör den moderna
nationalekonomin. Men kritiken ska bygga på en korrekt förståelse av teorierna i
fråga, inte på allmänna fördomar om vad nationalekonomer tror, tycker och antar.
2. Individen är inte nyttomaximerande – hon befinner sig i ett kulturellt,
historiskt och socialt sammanhang.
Detta påpekande bygger på missförståndet att det skulle finnas en motsättning
mellan individuell nyttomaximering och exempelvis sociala sammanhang. Idén om
den nyttomaximerande individen förutsätter att människors beteende uppfyller
vissa (ganska svaga) konsistensvillkor som gör det möjligt att beskriva
preferenser med hjälp av så kallade nyttofunktioner och indifferenskurvor. Idén
bygger inte på att människor endast bryr sig om sig själva, endast bryr sig om
pengar eller inte påverkas av kultur, historia eller sociala sammanhang.
Detta innebär givetvis inte att antagandena om rationella preferenser och
nyttomaximering bör vara höjda över all kritik. Kritik mot att
nationalekonomiska modeller oftast analyserar effekten av ekonomiska incitament
och institutioner snarareän effekten av kultur, historia eller sociala
sammanhang är lite underlig. Den innebär ju ytterst att ämnet kritiseras för att
det inte är kulturvetenskap, historia eller sociologi. På högre nivå än
grundkursen är det för övrigt ganska vanligt att de enkla modellerna
kompletteras så att exempelvis kultur eller sociala normer beaktas. Ironiskt nog
har detta lett till att företrädare för andra samhällsvetenskaper kritiserar
nationalekonomin för att vara imperialistisk och inkräkta på frågor som
traditionellt hört till statsvetenskap eller sociologi.
3. Nationalekonomi riskerar fastna i inåtvänd teoretisk rundgång med
naturvetenskaplig matematisering som ideal.
Skribenterna refererar på denna punkt en internationell inomvetenskaplig kritik
mot forskningens överdrivna matematisering. Denna kritik är emellertid något
helt annat än den kritik som stundom riktas mot grundkursen för att innehålla
för mycket matematik och för lite ekonomiskt resonerande. Det är den senare
kritiken jag diskuterar här. Matematiken är inom nationalekonomin ett verktyg,
inget mål. Men i likhet med alla andra verktyg är det först när man vet hur de
fungerar som man kan fokusera på målet. Den matematik som används på grundkursen
kräver inte mer än vad de flesta fått lära sig på gymnasiet — oftast betydligt
mindre. Problemet är att kunskaperna i matematik från gymnasium och grundskola
inte alltid är vad de borde vara. Detta påverkar undervisningen på grundkursen
såtillvida att mer tid måste läggas på matematiken trots att denna främst är ett
verktyg för att illustrera olika ekonomiska samband.
Detta har numera gått så långt att 3 poäng på grundkursen i nationalekonomi är
ren matematik, något jag själv är kritisk till. Det faktum att denna kurs behövs
och dessutom är uppskattad av studenterna är som jag ser det ett stort
underbetyg åt den svenska grund- och gymnasieskolan.
Till sist vill jag tacka studenterna för att de gör sin åsikt hörd. Det är
alltid skojigare att få feedback än att inte få det.
Andreas Bergh
doktorand, Nationalekonomiska
institutionen
