Har nationalekonomin fastnat i en ideologi? Ja definitivt, hävdar den
postautistiska rörelsen och får stöd av årets nobelpristagare i ekonomi.
“Adam Smith was wrong. There is no such thing as an invisible hand.“
Så avslutade Joseph Stiglitz, före detta Världsbankschef och en av vår tids
främsta ekonomer, sin nobelföreläsning i Uppsala i höstas. Trots rungande
applåder och den uppenbara uppskattning som de närvarande ekonomerna visade
honom undervisar man i Sverige nästan uteslutande i teorin om den perfekt
självreglerande marknaden, som tar sin utgångspunkt i den rationellt
nyttomaximerande Homo Economicus.
Utanför Sveriges gränser har den rådande nationalekonomiska doktrinen inte fått
stå lika oemotsagd. I juni 2000 protesterade en grupp franska studenter öppet
mot undervisningen i ämnet. Gilles Raveaud, ekonomistudent och en av
initiativtagarna till detta upprop sammanfattade kritiken mot dagens
undervisning i nationalekonomi i tre huvudpunkter:
•Undervisningen i nationalekonomi är totalt frikopplad från vardagens
realiteter.
•Den är alltför fascinerad av matematiska modeller och dessa modeller riskerar
att bli ett mål i sig.
•Undervisningen är oerhört enahanda: endast en teori, den neoklassiska,
presenteras för studenterna.
“Denna teoris grundläggande antagande är att såväl människor som organisationer,
inklusive staten, kan förstås somisolerade akulturella, ahistoriska, egoistiska
och rationella räknemaskiner“, skriver Raveaud i den svenska tidskriften Arena.
I ytterligare upprop från både lärare och studenter samt ett nyhetsbrev på nätet
har en rörelse tagit form. Den kallar sig den Postautistiska ekonomiska
rörelsen. Post står för efter, och autism betyder enligt SAOL
“självförsjunkenhet med oförmåga till kontakt med andra.“Rörelsen ser sig alltså
som efterföljare till en autistisk vetenskap – en både elak och slagkraftig bild
av en sluten disciplin som tappat kontakten med verkligheten. Redan genom
namnvalet har rörelsen klargjort kritiken mot den rådande inriktningen inom
nationalekonomi. Man hävdar också att det finns en ideologisk koppling mellan
att se individer som nyttomaximerande enheter och den individualism och
konsumism som är framträdande drag i nyliberal politik.
Tidningen Le Monde reagerade snabbt på den postautistiska rörelsens framväxt i
Frankrike, vilket ledde till en omfattande debatt i den franska akademiska
världen. Regeringen tog intryck och Jack Lang, fransk utbildningsminister,
beställde en utredning som blev klar i höstas. Där rekommenderas att man i
ekonomiundervisningen ska främja en öppen debatt om samtida ekonomiska problem.
En debatt där alla synvinklar och angreppssätt ska tillåtas.
Att som lärare i nationalekonomi avvika från den utstakade banan verkar dock
inte vara helt enkelt. Flera röster bland postautisterna pekar på det faktum att
det är närmast omöjligt att göra en akademisk karriär som nationalekonom utan
att ansluta sig till den neoklassiska teorins grundvalar. Kritiskt tänkande
ekonomer belönas sällan med professurer, utan hamnar istället på
ekonomisk-historiska institutioner.
En av få svenska akademiker som deltar i den post-autistiska rörelsen är Peter
Söderbaum, lärare vid Mälardalens högskola. Han anser att ett ensidigt betonande
av neoklassisk teori är en fara för demokratin “Att begränsa nationalekonomi
till det neoklassiska paradigmet är det samma som att införa en stor ideologisk
begränsning. Nationalekonomiska institutioner förvandlas till politiska
propagandacentran“, hävdar han i en artikel i postautisternas nyhetsbrev. Att ha
olika teoretiska perspektiv är nödvändigt eftersom teorier nästan alltid har ett
ideologiskt innehåll.
Stiglitz talade under sitt föredrag i Uppsala om Ptolemaios. Under senantiken
var det en självklarhet att solen och planeterna roterade runt jorden. Det var
sanningen. När Ptolemaios skulle bevisa detta empiriskt stötte han på
svårigheter. Ingenting stämde med teorin. Han införde en mängd hjälpteorier med
underliga planetära rörelsemönster och nya krafter för att få teorin om jorden
som alltings medelpunkt att stämma. När Kopernikus under 1500-talet satte jorden
i centrum i stället för solen föll saker och ting på plats och den kosmiska
matematiken stämde.
Enligt Stiglitz borde dagens nationalekonomi lämna sin egen
jorden-i-centrum-teori om den perfekta marknaden i stället för att konstruera
krystade hjälpteorier – en kopernikansk revolution som kanske kunde synliggöra
de enorma brister som finns inbygda i den osynliga handens doktrin.
Ragnar Olofsson
