Kompis med svåråtkomliga sanningar

- in Kultur & Nöje
@Lundagård

Claes Hemberg:

some, none, few, any & all.

Ambrosia förlag.

Med ett våldsamt oväder rivande i bakgrunden startar Claes Hemberg, i sin

debutbok some, none, few, any & all, resan rakt in i hjärnverksamheten hos fem

olika individer. Det blir en hisnande bergochdalbanefärd långt bort från det

rationella tänkandet, där förnimmelser, tankar och känslor vräks runt som av en

hjärnans jättevisp. Ett gammalt hus ute på vischan blir den fysiska mötesplatsen

för dessa människor och tillika den plats där det förflutna hinner ikapp nuet.

Det är troligt att de känner varandra: Some, None, Few, Any och All, men riktigt

säker går det inte att vara. Trots att deras liv tycks mystiskt sammanflätade är

det kanske rena tillfälligheter som fört dem samman mitt ute i ödsligheten. Då

ingen lyckas nå fram till den andres drömmar eller farhågor är de, isolerade

utan vare sig mat, ljus eller vackert väder, lika avskilda från omvärlden som

från varandra. Utlämnade åt sin egen ensamhet och rädsla tycks deras personliga

minnesbilder få vålnader ur det förgångna att stiga ur väggarna; enstöringen med

sin gräsklippare, den bittra svärmodern och den unga förvirrade mön för att bara

nämna några.

Hur allting egentligen hänger ihop får vi aldrig reda på, texten tycks istället

hämta näring ur en grym och naken desperation, en kompromisslös vilja att komma

fram till det sökta målet. Vissa monologer är banalt outhärdliga, men detta vägs

upp av ett ofta brutalt vackert språk med formuleringar som går rakt in i

märgen. Man drar på smilbanden och tänker lite belåtet javisst, för med sin

osammanhängande och stötvis framlagda berättelse, förmår Hemberg tematiskt

spegla de självklara, men svåråtkomliga sanningarna och det dröjer inte länge

förrän boken blir en kompis, en liten pärla bland litterära alster.

some, none, few, any & all har beskrivits som poesi, prosa och rockmusik.

Samtidigt planerar Kulturhuset i Stockholm att sätta upp delar av boken som

teaterföreställning. Näst efter det sylvassa språket är just omöjligheten att

genrebestämma boken dess definitivt största behållning. Kanske hade det blivit

ännu bättre om Hemberg aldrig hade avslöjat att till exempel Any är kvinna och

Few är man, för att genom könlöshet ytterligare befria texten från

begränsningar. I slutändan är det dock obetydlig kritik av en boktyp som jag

bara kan vänta på att det skall skrivas fler av.