Det är spännande att sitta och leta efter återkommande och igenkänningsbara
strukturer i Kennet Klemets andra diktsamling med den ångande titeln Lördag natt
feber, som kommit ut på Wahlström & Widstrands förlag. . Debuten begick han 1997
med År med tretton månar. Klemets tillhör en slags traditionsbaserad lyrisk
strömning i vilken klassiska ideal som rim och tydlig struktur gärna framhålls
som framstående beståndsdelar.
Ändå använder sig Kennet Klemets av den fria versen och knappast av något
traditionellt rimsnickrande. Systematiken ligger snarare i själva den struktur
kring vilken dikterna byggs upp och i rytmiken. Genom hela diktsamlingen bedrivs
utförliga anatomiska undersökningar av kroppsliga beståndsdelar; alla genomförda
enligt samma mönster. Varje avdelning inleds med en dikt som börjar och slutar
med samma påståenden: “Hjärnan är kroppens krona“ respektive “Hjärnan är en
bägare av kärlek“. I de följande avdelningarna byts hjärnan ut mot, i tur och
ordning, “ansiktet“, “bröstbenet“, “handen“, “naveln“, “könet“ och “foten“.
Kontentan för diktjaget, efter det att han känt in sin egen kropp med sinnena på
helspänn, skulle kort och gott kunna sammanfattas med hans egna ord: “Jag måste
leva med mig själv“. Att det inte är helt friktionsfritt att vara sig själv
förstår man när könet beskrivs som “En ond ande ett kärt barn en talisman /…/
En multipel personlighet människans bästa vän“.
Själv har jag mycket till övers för poeter som arbetar med en genomtänkt form
och struktur, men det får inte ske på bekostnad av innehållet, och lite så är
fallet med Lördag natt feber. Läsningen blir som att lägga ett pussel där samma
motiv förekommer flera gånger, fast med olika färgkombinationer: Mönstren
upprepas, fast orden byts ut – men det som dominerar det slutliga intrycket är
just dessa återkommande mönster, och inte det som de består av. Man kan uttrycka
det som att meningen och innehållet sladdar omkring bland de formmässigt väl
uttänkta och fragmentariskt uppbyggda dikterna utan att riktigt få fäste; formen
skuggar det som skulle kunna beröra läsaren.
Dock ska tilläggas att jag uppskattar den konsekvens med vilken Klemets fyller
denna diktsamlings sidor. Och han lyckas också bäst när han är som mest
konsekvent, nämligen i den avslutande dikten, som blir en slags sammanfattning
av vad de anatomiska undersökningarna har resulterat i. I dikten blommar den
underliggande musikaliteten ut till fullo i en formmässigt stramt och repetitivt
hållen text, där de sju kroppsdelarna gås igenom enligt samma strofiska mönster:
“Hjärnan är ljus skiljer inte / På lycka förtvivlan det är samma / Ljus puls
hjärnan / Är ljus i ständig rörelse en kungsväg / Till kärlek är hjärnan mellan
två helveten / Är hjärnan öppen glittrande är hjärnan / Ljus som ansiktet / Är
ljust skiljer inte /…/“
